Första sidan    
  Aktiviteter i Ljustorp  
     

Ljustorps Hembygdsförening

Till Petrus och Ellen
En hyllningsdikt av Gerd Lagerbäck Källman skriven till soarén och framförd där.

Nu är vi samlade här med varandra
i Hembygdsgården - i gammal anda
ja, här i Ljustorp, i junikvällen
hedrar vi minnet av Petrus och Ellen.

Här började en gång spelmanslivet
det var Petrus som tog initiativet
att jag skulle bli fiolspelman
det visste alla redan han.

Han ringde till pappa och sa att jag
skulle spela fiol, och så en dag
fick jag fiolen, den har jag kvar
det är den bästa fiol jag har.

Och ett, tu, tre var det hela igång
skolorkester, låtspel och sång,
i skolans slöjdsal på måndagskvällen
sjöng vi i kören med Petrus och Ellen.

Plocka vill jag skogsviol
övades in till Petrus fiol
ton för ton, tills stämman blev van
i bas, tenor, alt och sopran.

Och skolorkestern och Kalle Fryksell
gör sig också påmind här i kväll
Kalle ville med pinnen slå
men Petrus, han höll takten ändå.

Dirigera det kunde de båda
och sällan tror jag att man får skåda
några som bättre kunde ha lett
vår skolorkester - och minnen oss gett.

Men hur många bilar slet Petrus ut?
Han körde oss ju alla från knut till knut,
tre gånger i veckan, minst, var det så
och mig körde han ända hem till Mjällå.

Ja, han körde med röda Opel-rekorden
uppför backen och in på gården,
sen satt vi där Petrus, Ellen och jag
och prata i bilen, natt som dag.

Vi pratade om hur det gåttnär vi spelat
om allt gått bra, om någonting felat
och sedan när ag skulle gå in
satt de och vänta i bilen sin.

Aldrig åkte de nerför backen
förrän de sett sista skymten av nacken
försvinna innanför dörren till huset
då for de iväg i strålkastarljuset.

Jag undrar om någon alls kan förstå
vilka insatser de gjorde, båda två
det mesta gjordes på ideell basis
allt var till skänks - ja allt var gratis.

I köket i Mjällå fick jag lektioner
och allt eftersom blev det säkrare toner
Petrus lärde mig låtar jag gilla
att spela med fjärde fingret och drilla.

Och när jag väl lärt mig att fingrarna klämma
ner på rätt ställe blev det en stämma
då mådde Petrus och ropade: Hej!
mitt i låten och blinkade åt mej.

Och Ellens skratt - vem minns inte det?
Som en klippa satt hon strax bredvid
hon satt ofta tyst och hörde på
förnöjd och uppskattande som få.

I pausen tände Petrus sin pipa
rökte och sa:"Nu skall vi slipa
tonerna på mästerligt vis"
sen tog vi låtarna i repris.

Sen dess sitter de gjutna i handen
och djupt i själen känner jag branden
som Petrus en gång i tiderna tänt
med sitt personliga temperament.

Från stråkens drag kan jag känna fläkten
av den speciella dialekten,
ja, allt det där som en gång var
det lever vidare, allt finns kvar.


Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2006 Olof Ulander

Uppdaterad 20060712