Första sidan  

Ljustorp under andra världskriget

Ljustorps Hembygdsförening

Ljustorp under andra världskriget.

Minnen nedtecknade av Bengt-Allan Forzelius
Bilder Olof Ulander

Ljustorp var under andra världskriget fortfarande en egen kommun med egna kommunala förvaltningar.

Antalet innevånare rörde sig om c:a 2.500 st. Drygt 1000 drev jordbruk av varierande storlek. I socknen
fanns också många lanthandlare och andra som drev rörelser av olika slag. Skogsbruket var av stor
betydelse för bygden. Många arbetade i skogen. En del var skogsarbetare/dräng på heltid. Många
jordbrukare arbetade i skogen under en del av året

Jordbruket drevs med handkraft och hästar. I skogen arbetade man med såg och yxa och virket kördes
fram med häst till flottled eller vedupplag.


Andra världskriget bryter ut

Andra världskriget bröt ut den 1 september 1939. Jag minns att vi var ute och höll på att ta in de sista
höhässjorna när kyrkklockorna ringde, Vi förstod då att det man befarat länge hade hänt. Samma dag
läste vi i tidningarna att Sandöbron hade rasat.

Det blev allmän mobilisering. De inkallade fick ge sig iväg från sina arbeten, sitt jordbruk och lämna
familjen att klara sig så gott det gick. Kronan hade brist på allt. Bland annat fick man ta med sig egna
underkläder, som sedan kronan löste in.

Beredskapen krävde allt mer av resurser. Man rekvirerade bland annat hästar och fordon eller
fordonsdäck. De flesta personbilar stod uppallade utan däck under kriget.

Kristidsorganisationen kom igång och omfattade allt större del av verksamheten i samhället.


Ljustorps Kristidsnämnd

För den lokala kristidorganisationen i Ljustorp bildades Ljustorps kristidsnämnd. Ordförande under
hela dess existens var E. A. Forzelius.

Styrelsen i övrigt bestod av
Verner Bredin Bredsjön (efterträdde sin äldre bror som dog), John Byström Lagfors, Ivar Bergfors
Edsåker, Uno Lindberg Sanna.
Styrelseledamöterna fungerade även som lokala ombud och svarade bland annat för utdelning av
ransoneringskort och förmedlade olika tjänster.

Bengt-Allan Forzelius arbetade åt Kristidsnämnden och behöll hela dess dokumentation till sin död. Bengt-Erik Forzelius ärvde arkivet som överlät det på Ljustorps Hembygdsförening som överlät det på Timrå kommun. Arkivet är mycket omfattande och ger en detaljerad bild av livet i Ljustorp under kriget.

Bild 11536. Erik August Forzelius i mitten av bilden, här som ordförande i Jordbrukskassan.

Jag som skrivit minnesanteckningarna arbetade på kristidsnämnden i vart fall från 13 års ålder eller från
1941 fram till sommaren 1946.

Kristidsnämndens kontor fanns till en början hemma hos ordföranden (i Tuna). När verksamheten ökade
med krav på ordnade öppettider flyttade den till f.d. Rickard Hägglunds lägenhet i Mellberg.  
(Nuvarande Lindströms fastighet). Rickard Hägglund var slaktare och hade en köttbutik på hörnet i
nuvarande Fröbergska fastigheten. Butiken lades ned och dit flyttade sedan kristidsnämnden och fanns
där tills verksamheten i huvudsak upphörde.

Ransoneringskort och andra värdehandlingar förvarade under lås i det gamla kylrummet.

Kristidsnämnden hade tjänstebrevsrätt och postmängden betydde en del för poststationens status i
Ljustorp


Ransoneringskort med tillhörande förvaringsregister.



Permission for inkallade

Inkallade personer kunde behöva åka hem på permission av särskilda skäl. En vanlig orsak var att åka
hem och göra i ordning ved till en frysande familj. Kristidsnämnden intygade behovet och permission
beviljades. Som tonåring satt jag många gånger och funderade om ansökan om permission skulle beviljas


Livsmedelsransoneringen

På grund av avspärrningen uppstod det brist på importerade livsmedel, kaffe och tobak. Efterfrågan på
inhemska varor blev då större än tillgången

Bananer fanns inte under hela kriget. Barnen fick reda på att så snart kriget slutade skulle dom få
bananer - en delikates, som när den kom, blev en besvikelse för många.

Som mest var nära 100 olika varuslag ransonerade. Skogsarbetare och andra tyngre kroppsarbetare
fick extra tilldelning av livsmedel. Detta gällde även gravida kvinnor. Kristidsnämnden hade således
god kännedom om blivande mödrar eftersom man fick extra tilldelning mycket tidigt under graviditeten.

Ransoneringskorten räckte under en viss period. Utdelningen skedde från olika lokaler i kommunen
genom ledamöternas och ordförandens försorg.

Organisationen av livsmedelsförsörjning och ransonering sköttes av Livsmedels­kommissionen.
Under kriget hann dom ge ut c:a 2.500 cirkulär och ett stort antal skrivelser..


Priskontroll

Priskontrollnämnden skötte övervakning av prisutvecklingen. Man angav högsta priser för många
varor och även många tjänster – exempelvis frisörer. Affischer om priserna sändes ut via
kristidsnämnderna och mottagarna var skyldig att ha dom uppsatta i lokalen. Priserna ändrades
ofta och distributionen medförde mycket arbete. Man skojade om att så snart en strömmingsbåt
kom i hamn så räknades priserna på strömming om beroende på hur stor fångsten blivit.

Mindre bemedlade kunde få rabatt på bl.a. smör. Särskilda rabattkort delades ut efter prövning.

På vintern transporterades maten till förläggningar i skogen med släde. På sommaren fanns ingen
riktig väg. Man körde maten med häst i en stor låda monterad på två stänger (Fjälljigg).



Bild nr 10116, Fjälljigg eller fäbodsläpa. Bilden är tagen 1933 i Fuske av Nordiska museet.


Bussar och bilar med trafiktillstånd behövde kol och gengasved som bränsle. Jag kom ihåg två kolugnar,
en i Fuske och en i Tunbodarna som producerade träkol. Kolning med mila förekom också så vitt jag
minns. Även gengasved producerades - små träbitar, stora och till formen som en tändsticksask.

Statens Bränslekommission övervakade bränslesituationen i landet. För att fa fram tillräckliga
kvantiteter fick varje skogsägare ett åläggande varje år att avverka en viss kvantitet ved i förhållande
till skogens storlek. Kristidsnämnden fick upprätta listor med åläggande om avverkning och sedan
skaffa in uppgifter om resultatet.

Kolningsugn i Edsta. Bild nr 10477. Personerna på bilden är från vänster: Edem Edlund, Albert Ejnar Bergman, Einar Vilhelm Backlund
Bild nr 10735. Familjen Östman i Bredsjön packar kolmilekol.


Energitillgången

Många gårdar saknade elektriskt ljus. Även om man hade ljus inne så saknades det ofta i ladugården
och uthus. Normalt använde man fotogen, men den blev ransonerad.

Myndigheterna tillhandahöll karbidlampor gratis till dom som saknade elljus. Karbidlamporna delades
ut via kristidsnämnden, som även skulle instruera mottagarna hur dom skulle användas. På
kristidsnämnden fanns ett stort lager av lampor.

En mindre tilldelning av lysfotogen kunde fås, framför allt för användning i ladugård och på väg till
vattenbrunn och källare m.m.

Bilar och bussar försågs med gengasaggregat som eldades med gengaskol och gengasved.
 Lättviktarna körde på motyl.

Uppvärmningen ställdes om till vedeldning.


Om kriget kommer

Man förberedde sig för att den lede fi. skulle komma och bombardera och då fruktade man mest
brandbomber. Folk beordrades att göra vindsröjningar och man hade kurser i brandsläckning.

Bevakningstorn fanns på Härehögåsen för att bevaka och kontrollera fientligt flyg.

Olika broschyrer gavs ut. Frivilligorganisationerna tog aktiv del i förberedelserna

Periodvis rådde mörkläggning. Då måste man täcka fönstren med mörkläggningspapper om man
skulle få ha lyset tänt.

Kristidsorganisationen hade kontakt med länets civilförsvarschef som ansvarade för den civila
planläggningen av beredskapen.

I Ljustrop fanns en tjänstegrenschef. Vilken uppgift han fyllde har jag ingen aning om.


Jordbrukets block

Inkallelserna gjorde att många gårdar fick skötas av kvinnor, barn och gamla. Samtidigt var man
angelägen att jordbruken fungerade med hänsyn till folkförsörjningen. Gårdarna sammanfördes
i block med en blockledare. Hans uppgift var att bevaka att gårdarna i blocket fungerade.
Vid kris skulle han se till att gården fick hjälp på ett eller annat sätt. Troligen blev det grannar
som gemensamt ryckte in. Många barn föddes under kriget och en blivande mor med många
barn och maken inkallad, hade det inte lätt Man skulle klara ladugård och barn -kanske skolbarn.


Köttproduktion

Kreaturen på gårdarna räknades regelbundet. Ville man utnyttja någon kalv eller gris för egen
del fick man anmäla det till kristidsnämnden. Där skrev man ut en slaktlicens och drog samtidig
t in köttkuponger motsvarande egen slakt.

Slaktdjur skulle levereras till slaktare och där vägdes och stämplades köttet och registrerades i
ransoneringssystemet. Slaktaren var sedan ålagd att redovisa köttkuponger vid försäljningen av
köttet eller fläsket. Jag fick många gånger åka iväg till ett slakteri för att väga in köttet. Många
roliga diskussioner hade jag med slaktaren om sättet att väga.

I Ljustorp levererades större delen av slakten till slakteriföreningen. Några privata slakterier
fanns och dessutom fanns ett antal slaktkunniga personer.


Mjölkproduktion

Mjölkproduktionen var en viktig del av folkförsörjningen. För att bibehålla den normala
produktionen på en gård fick man lita till egna produkter. Kraftfodret var ransonerat och
kristidsnämnden skrev ut licenser i förhållande till gårdens produktion.

Man stimulerade växtodlingen på olika sätt. Man propagerade för odling av klöver och
andra växter som tog upp kväve ur luften. Tilldelningen av konstgödsel var begränsad.

Tillgången till fodersäd var begränsad. Vid behov fick man begära licens för inköp om
man ansågs behöva ett tillskott. Jag minns en bonde som saknade foder till sina grisar.
Han samlade ihop vetemjölskuponger för många kilo och hotade att köpa vetemjöl till
grisarna. Jag tog hand om vetemjölskupongerna och bonden fick sin fodersäd.

Man var angelägen om att alla åkrar utnyttjades för produktion. Mindre bemedlade
småjordbrukare kunde få utsäde gratis om man lovade utnyttja åkrarna.


Ved, kol

Bristen på kol och olja gjorde att man fick gå över till vedeldning. I städer och större
industriorter behövdes stora kvantiteter ved. I Ljustorp köpte Timrå kommun in ett stort
antal avverkningsrätter för att säkra tillgången på bränsle. I Edsta fanns stora områden
med outnyttjad vedskog som köptes in. Vid Edsta fäbodsjön byggdes två stora baracker
för förläggning av skogsarbetare. De flesta var arbetslösa, inte inkallade fabriksarbetare.
Industrin gick väl på sparlåga under avspärrningen. Man anställde en kocka.
Huggning (Bild nr 10708 Uno Emil Östman) och Bild nr 10813 en fora ved på väg ned till landsvägen, där gengasbilarna fortsatte frakten till hyreshus, skolor m.m..

Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2017 Olof Ulander
Uppgjord 20171031

Uppdaterad 20190318