Första sidan    
  Byar i Ljustorp  
     

Ljustorps Hembygdsförening

 

Guldrushen 1930


1930-talets svåra och långvariga depression med hög arbetslöshet drabbade även Ljustorp. Några AK-arbeten gav tillfälliga sysselsättningar. Det var främst byggen av broar, vägar och dikning av myrar, som man nu satsade på. Ny bro över Färbäcken i Åsäng, Rotenvägen över till Stigsjö, Lövbergsvägen och Edsåkersvägen var aktuella projekt. Arbetslösheten låg mellan 10-20 % under flera år i början av 1930-talet. Till dem som var familjeförsörjare delades ut s k "matlappar", som man handlade med på affärerna. Värdet varierade efter familjens storlek och höll sig kring 10-12 kr per dag. Men värdet av matlappen arbetades av med kastvedhuggning som gav 80 öre till 1 kr per kubikmeter. Varje fredag hämtades matlapparna på Sandra Ödlunds café i Åsäng och hos Petter Persson i Bredsjön för norra delen av Ljustorp. Ett långt koppel av cyklister kom varje fredag till Åsäng, berättar ett ögonvittne. Framtidsutsikterna var dystra - det dröjde ända till 1935 innan ekonomin började röra på sig.

Vägarbete utefter Vargmyrvägen omkring 1930.

Guldrushen börjar….
Ofta ökar intresset för spel och lycksökeri under perioder av ekonomiska depressioner. Drömmen om den stora vinsten sysselsatte många. Det var därför naturligt att sökandet efter guld- och silverskatter fångade så många Ljustorpsbor 1930, då guldrushen började. Under slutet av 1800-talet hade några Sannabor intresserat sig för mineralförekomster där Guldnäsbäcken rinner ut i Mjällån. Sannolikt fick bäcken då sitt namn efter denna händelse. Det förföriska namnet "Guldnäsbäcken" bidrog säkert till att sökandet efter guld och silver startade här, men till detta återkommer vi.

Sanna gruvandelsförening
Under sommaren 1930 bildades Sanna gruvandelsförening, som skulle driva projektet och garantera de ekonomiska åtagandena under sökandet efter malmfyndigheterna. Följande andelsägare var med i föreningen:
Sanna Axel Westin Anders Westin Johan Sandström
Åsäng Erik Wiklander, Ragnar Engström, August Hamrin, Gottfrid Bredin, Helge Hägglund, Fridolf Bergström, Alex Nordin Frötuna Petter Sjöström, Artur Fröberg, Petter Fröberg, Rudolf Frölander, Johan Lindström, Anders Olof Ålander, Johan Sundell, Abraham Strolasky
Skälljom A Lindström
Hamre Gottfrid Berg
Mellberg Gottfrid Svärd, Per Sjöström, Albin Bergman, Anselm Hamrin
Lövberg Gottfrid Staaf, Bertil Staaf, Gustav Lundqvist
Björkom C Peterse´n
Högland Gottfrid Hamrin, Pelle Nordstrand, Gustav Lindgren, Johan Lindblom, Einar Åhlin, Henning Åhlin, H E Wahlberg, Johan Sjöström, Oskar Johansson,
Öppom Stefan Sjödin, L J Näslund, J Frölander
Fuske Alfrid Wiklander, Jenny Nordström,
Edsta Gottfrid Laurin
Lagfors Ture Eriksson, Tycko Jonsson, Karl Bolin
Bredsjön Paulus Lindblom, Hilding Berglund
Viksjö P Lindström, F Halin, Erik Ljungberg, Frans Granlund, Emanuel Höglund
Laxsjön Emanuel Molander
Stavreviken Gideon Wiklander
Alnö Otto Brathen, Axel Söderberg
Östrand Karl Svensson, J O Andersson, G Wilhelmsson
Sundsvall
Åke Åkesson
Lögdö Z Hammarberg
Härnösand Hildur Johansson
Antalet andelar per person varierade mellan 1 till 6 st. För lån som föreningen tog, borgade andelsägarna. Under de 3 år som projektet pågick genomfördes flera kompletterande andelsteckningar. Vi uppskattar att insatserna per andelsägare varierade mellan 4-500 kr Slagrutemannen K J Lindström från Skellefteå Lindström var en mycket välkänd slagruteman som anlitades på många platser i våra trakter - Bredsjön, Liden och Ljungaverk för att nämna några. Under sommaren 1930 gjorde han omfattande undersökningar av områdena kring Guldnäsbäckens utlopp och i dalgången från Sanna till Skälljom. Lindström var en slipad slagruteman som lärt sig att hålla opimismen och entusiasmen uppe hos gruvandelsägarna! Ännu flera andelsköpare strömmade till. Förhoppningarna om den framtida vinsten och avkastningen hägrade för de flesta.

Borrutrustning
Efter kort tid insåg man att borrutrustning måste köpas, så de kunde avslöja bergets mineraler med hjälp av borrkärnor. I oktober 1930 köpte man en begagnad borrmaskin med fotogenmotor och borrutrustning för 3.500 kr. Maskinen kom från Järbo utanför Gävle, där man troligen avslutat ett gruvprojekt. Borrkärnorna analyserades av "Centralgruppens laboratorium" i Stockholm. De meddelade hur många procent koppar och nickel det fanns i borrhålet och hur många gram silver eller guld/ ton det fanns. Kungl. Maj:ts Grufvestadga köptes för att vägleda förening i arbetet med inmutningar och andra juridiska frågar med bl a markägare m m.

Från vänster kylaren till tändkulemotorn sedan själva motorn som användes för borrningen. Delvis skymd bakom motorn Anders Vestin i helfigur HE Vahlberg. Borrare var en inhyrd specialist från Jarbo som hette Olle Eriksson.

Guldfeberns topp…
När man nu skaffat sig borrutrustningen, som kunde avslöja bergets hemligheter och slagrutemannen finkammade den guldförande dalgången i Ljustorp, då var nog andelsägarnas "guldfeber" på topp. En och annan började säkert drömma om vad de skulle göra med alla pengarna……. Alla ville vara med när "guldtåget" gick. Man hetsade varandra - "Jasså du vill inte vara med och bli rik du" eggade man dem som inte gått med i föreningen. Andra klagade och jämrade sig över att "gubban köp andeler så vi ha snart inte maten för da´n". För att stärka föreningens ekonomi arrangerades s k "Gruvhippor" . Man höll till i salen hos Westins i Sanna eller på lokalen i Åsäng. Det var festliga och välbesökta tillställningar med dans. Överskotten gick till "gruvkassan" och därmed bygdens framtid!


Från vänster: Erik Sandström Sanna, Johan Sjöström Höglandsbodarna, Johan Sandström Sanna, Helmer Sjöström Slätt, Ola Vretström Mellberg, Gottfrid Hamrin Öppom, Isac, Abraham Stolasky Frötuna, Anders Vestin Sanna, Slagrutemannen Lindström Skellefteå, Yngve Sjöström Höglandsbodarna, Hans Erik Vahlberg Sanna, Olle Sandström Sanna, Petter Sjöström Frötuna, Oskar Sjöström Frötuna.

Analysen av borrkärnorna kommer igång
Men låt oss återgå till Guldnäsbäcken, där det hela började under slutet av 1800-talet. Där gjordes flera borrhål och slagrutemannen ägnade området stort intresse. Men laboratoriets analyser gav inga positiva besked och arbetet avslutades med att borren fastnade i berget och finns fortfarande kvar vid Guldnäsbäckens utlopp i Mjällån. Trots de uteblivna framgångarna höll slagrutemannen Lindström humöret uppe på andelsägarna. Han gick på åkrarna i Sanna med sin slagruta och övertygade folket, att de snart skulle hitta guld och silver. Lindström trollband andelsägarna i sina drömmar om kommande rikedomar. Troligen spelade guldruschen i USA och Canada viss roll eftersom flera andelsägare själva varit i Amerika och hört talas om guld- och diamantfyndigheterna i Alaska.

Slagrutans magiska kraft
På slagrutan hängde man guld- och silverföremål, för att öka slagrutans magiska förmåga att känna guld- och silverådrorna. En slaktare och gårdfarihandlare, som hette Abraham Strolasky anslöt sig till skaran av "malmletare". Han gick i gårdarna och tiggde eller lånade guld- och silverföremål, som hängdes på Lindströms slagruta, "för att han skulle kunna hitta "gould", som han uttryckte sig. Nu flyttades verksamheten till en plats 20 m nordväst om Westins gård i Sanna. Där grävde och sprängde man ner sig till 18 m djup men påträffade endast sjögräs. Enligt uppgifter i boken "Mineraljakt förr och nu i Västernorrland" påträffade man brytvärdig mangan vid borrningar i det timrade schaktet..

Frötunamyren
Nu flyttade man till Frötunamyren där flera gropar grävdes. Axel Sundell Frötuna har berättat att de under dessa grävningar stötte på en urholkad trästock och en åra eller paddel. Dessa fynd härrör från den tiden då myren var en del av den havsvik, som sträckte sig upp genom Ljustorps dalgång för c:a 3500 år sedan. Man borrade även på Frötunamyren, som denna bild visar. Skjul byggdes över borranläggningen för att skydda mot vädrets makter och för tjuvar. Flera misslyckade försök började nu så tvivel i andelsägarnas huvuden. Därtill visade sig "guldsökaren" Lindström från Skellefteå vara en synnerligen törstig herre. I tidningsartiklar ifrågasätter man Lindströms kompetens! Var han möjligen en skälm? Normalt bodde han hos Westins, men när deras flaskor var tomma flyttade han till grannen Johan Sandströms. "Han fick inte sova, för att det var så mycket guld under Westins hus". Ett svepskäl för att eventuellt bli bjuden på mer dricka. Slagrutemannen Lindström blev ett allt större bekymmer för Gruvföreningen. Man bestämde sig för att skicka hem honom till Skellefteå. Han placerades på tåget med biljett och allt och lättade över detta sista farväl köpte Westin och Helge Hägglund en liter för att fira när de kom hem. Mitt under denna fest knackar Lindström på dörren hos Westins. Han hade smitit från tåget och åkt med Sundbergs buss till Ljustorp. Men nästa gång de fraktade Lindström till tåget för hemfärden så var de mer omsorgsfulla.


Bergsingenjör Åkerman
Redan 1931 började föreningen samarbeta med Bergsingenjör E A Åkerman, som utvecklat en metod för "Elektriska malmletningar", vars bok finns bevarad bland handlingarna efter gruvföreningen. Åkerman gjorde flera besök i bygden och utförde några mätningar på Burberget i Öppom Nu flyttade man till Burberget. Där hade man tidigare gjort flera undersökningar. Den första 1825 då majoren Arendt Drejer på Lögdö bruk tillsammans med några Öppomsbor inmutade ett område. Ytterligare inmutningar och undersökningar gjordes fram till 1930-talet, då Sanna gruvförening borrade och sprängde ett större schakt, men mineraltillgången var för liten, för att finansiera brytning i större skala. Edfast från Röje skötte sprängningarna. Nu hade geologer från Bergmästarämbetet i Luleå kopplats in och de hjälpte även till att analysera borrkärnorna. Även Bolidens gruvbolag deltog här. Verksamheten avvecklades omkring 1934. Borrutrustningen såldes till Holm, som sedan skänkte den till Norra Berget.

Guldruschen drabbade även Bredsjön.
Om det bildades någon gruvandelsförening i Bredsjön vet vi inte. Däremot kan vi efter en artikel i Sundsvalls tidning 1930 berätta att slagrutemannen Lindström varit där och utsynat en plats efter nuvarande vägen till Liden, strax ovanför de sista gårdarna i Slättmon. Lindström hade fastställt att det var 8 m till berget. Efter ytterligare 3 m skulle malmen finnas. Enligt uppgifter i "Mineraljakt förr och nu i Västernorrland" grävdes ett 15 m djupt hål utan att berg påträffades. Projektet avbröts och nu går vägen till Liden över gruvhålet och rester efter grävningen ligger i en stor hög alldeles intill vägen. Fotot från 1930 visar 9 personer som deltog i grävningen. Det kan vara så att detta "grävarlag" kommit överens om att pröva lyckan med denna arbetsinsats. Platsen kallades "Slättmogruvan"

Febern är över…….
Under våren 1934 upphör verksamheten. Andelsföreningens ekonomiska åtaganden avvecklas. De som ännu inte betalat sina andelar ombads göra detta före den 10 mars 1934, annars överlämnas ärendet till juridiskt ombud för indrivning. Borren hade sålts till E M Jönsson, Vike och Holm, där man under flera år borrade efter mineraler. Borren skänktes till Norra berget 1983, där den fortfarande finns. Många Ljustorpsbor blev en erfarenhet rikare och bygden ett minne rikare!

Ett poetiskt brev till tidningen Nya Samhället undertecknat Nemesis.

I Ljustorp där söker man guldet det röda
Där gräves och borras så svetten den flöda
Men ett tror jag säkert, att knappt det finns bly
Om icke det kommer från himmelens sky

Likt israels barn som i öknen fick manna
Så tror de att guldsand skall regna i Sanna
Och omöjligt är ej ty Moses är med
Och Lindström med rutan på klippan slår ned.

I Skälljom där fann han en plats utan like
Han sprang med sin slagruta över ett dike.
I tusende bukter han hoppar och går
Likt haren, som skuttar i urskogens snår.

Ja, här ska det grävas av självaste fanken
Och snart skall vi allt sätta pengar på banken
Vi bilda ett bolag och satsar ett pund
Och sedan så slipper vi slita som hund.

Inmutningar gjordes och bolaget bildas
Där dryftades frågor och framtiden skildras
Och Lindström han tala till män och till kvinns
Ja huga, ja huga va guld som här finns.

Nu frågas det bland bolagets gubbar
Om man skulle börja med berg eller stubbar
Vi börjar med berget medan vi är yr
Och se´n kan vi flytta till Frötuna myr.

Så börjar ett gäng invid berget i Sanna
Och grävde och sprängde och spotta och banna
Men guld fanns där icke, man hägring förnam
Och berget det passar blott för makadam.

Och bolaget flyttar till Frötunamyren
Och ej var det trevligt, med alla bestyren
Att här börja gräva, det kan icke gå
Ty myren är djup och arbetarna få.

Men Lindström med rutan han kan suggerera
Vi köper en borr och jag kan garantera
att nöjd vi skall bliva på vårt resultat
ty guld finns i massor, ja, de är ju klart

En borr kan vi köpa för fyra fem tusen
Och prova och borra, se det blir nog susen
Och billigt det blir uti längden för oss
Fast nu ifrån början är svårast förståss.

Jak insthemer, sade vår vän israeliten
Wi keper then borr och vi blir ej besviken
Och vi kan väl pruta med säljaren också
Och två tosen kroner det kan han fell få.

Den gubben den gick ej - den kostade fyra
Och nu är den flyttad till omnämnda myra
Och där har det borrats varendaste dag
Till olyckan hände att borren gick av

I lägret det stillhet och vila nu råder
Ty borren har fastnat uti någon åder
Av guld eller silver är svårt att förstå
Men jag tror den fastnat i leran den blå

Nu slutar jag skriva, jag bot fått för klådan
Jag lägger min penna i pulpetlådan
Så fort det blir feber i Ljustorp härnäst
Då kommer jag åter med pegasus häst.

Nemesis.

Hembygdsföreningen tackar alla som lämnat bidrag, såsom foton, berättelser och tidningsartiklar till denna historia.
Arnold Thunström har sammanställt det hela.

Tidningen Husmodern sände 1930 en journalist till Ljustorp som sedan skrev en artikel.
Vilka rester efter grävningarna finns kvar år 2003.
Under år 2003 gjordes flera försök att finna tydliga rester efter guldgrävarna framfart. Bl a gjordes flera besök vid Guldnäsbäckens mynning för att försöka återfinna den avbrutna och övergivna borren. Vi hade tydliga anvisningar att gå på men det var bara att konstatera att borren inte fanns kvar ovanför sanden i Mjällån.
Uppe vid Burberget är spåren desto tydligare. Stora högar med loss-sprängd sten vittnar om mödan såväl som det vattenfyllda hål som gapar svart. När man ser de mineralrika stenarna kan man lättare förstå intresset för just denna del av Ljustorp, se nedan. Bilden längst ned visar gruvhålet på Burberget.
Sedan ovanstående skrevs 20080325 har andra bearbetningar och nytt material tillkommit. Läs här.

Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2001 Ljustorps Hembygdsförening

Uppdaterad 20130609