Första sidan  
  Byar i Ljustorp

Ljustorps skogar
ur ett hembygdsperspektiv.

Ljustorps Hembygdsförening

Skogen har alltid varit viktig för människorna i Ljustorp, men vad som varit viktigt har varierat med tiden. Skogen har varit grunden för självhushållet, ved till uppvärmning, material för byggnader och verktyg, bete för djuren samt jakt för mat och skinn. Omvärldens intresse för Ljustorps skogar eller skogsprodukter har däremot varierat över tiden.

Långt tillbaka i tiden, användes skogsmarken intensivt till bete för djuren. Svedjebruk och bränning användes för att hålla skogarna öppna och lämpliga för bete som även betet i sig själv bidrog till. Lagen krävde att bönderna ställde upp på jakt av varg och björn. På myrmarker och andra lämpliga marker slogs gräset för vinterfoder. På byns inägor odlades säd för brödbakning och foder. Inägorna var inhägnade för att hålla djuren utanför. Idag är det tvärtom, man hägnar in djuren. Arbetet med inhägnader krävde samarbete mellan byborna och en stor del av den för Ljustorp gällande hälsingelagen, som skrevs ned 1320, reglerar skyldigheterna.

I den första landslagen, som kom i mitten av 1300-talet, stadgas för skatt till kungen att folket i Medelpad fick betala sin skatt antingen i form av skinn eller tyg. Norr om Medelpad var det bara skinn som gällde. Betydelsen av jakten och beredning av hudar kan spåras i handlingar som beskriver antal sålda älghudar från Ljustorp 1573 till 1602. Det första man lägger märke till är att priset per älghud låg på i snitt 12 mark eller ungefär som en häst kostade och avsevärt mer än en ko som kostade 8-9 mark. Arnold Thunström har sin forskning visat på ett tydligt samband mellan taxerad förmögenhet och jakt. I byar med jakt är den genomsnittliga förmögenheten per bonde 5-6 gånger större än övriga byar i Ljustorp. När man ser det sambandet är det lättare att förstå de mycket stora investeringar som gjorts i system av älggropar över stora delar av Ljustorp. Jakten var organiserad i jaktlag och vi känner namnen på jaktledarna. Ett av Medelpads största fångstgropsystem finns söder om Laxsjön och är 4 km långt och består av 87 gropar med en diameter på 5 till 10 meter. Så sent som 1964 fanns det rester av stängsel mellan groparna kvar så systemet har använts in i modern tid. Mindre älggropssystem finns bl a i Edsta, Tuna och Stavre.

I slutet av 1500-talet och början på 1600-talet var Sverige inblandat i flera och långa krig som bl a finansierades med höga skatter. Från Ljustorps skattelängder i slutet på 1500-talet kan man se att en del av skatten betalades i trätjära. Det finns bevarade tjärdalar i Ljustorp men det är en försvinnande litet antal jämfört med senare tiders kolbottnar. Skatterna blev så höga att man kan se i handlingarna att många bönder tvingades lämna sina gårdar även i Ljustorp. För att ändå få fram mer skattepengar ville kungen öppna för nyodlingar på kronans mark från Dalarna och upp till mitten av Sverige. Till de stora obebodda områdena i Ljustorp och Liden kom över 10 familjer från Rautalampi i Finland. Finnarna hade problem med inbördes strider vilket gjorde att man ville söka sig något bättre. Nybyggarna erbjöds skattefrihet i ca 10 år och stora markområden. Att driva fram ett bärkraftigt hemman i skogen lyckades för ett fåtal av dessa familjer. Det var bl a Anders Danielsson (Bredsjö-Ante ) som skattlades 1649 för två ggr 6 mål med 3600 ha mark och Mickel Johansson på Laxsjöholmen med första skattläggning 1639. Mickels torp kom att till delas 2500 ha mark. De stora markarealerna var kopplade till betesbehovet, myrslåtter för vinterfoder och jakt. De andra familjerna som på många tiotal år inte fann lämplig mark hade ändå djur. De klarade sig genom svedjebränning och betet på kronoallmänningen samt troligen också samarbete med främst Mickel på Laxsjöholmen. För att inofficiellt hävda sina revir gav de namn som ex Staffansmyran efter Staffan Hansson, Göransmyra och Göransmyråsen efter Jöran Matsson ( ägde 4 kor och 6 får 1668) samt Hindriksmyran efter Hindrik Persson. Man kan nog lugnt utgå från att hela skogen betades och att det förekom svedjeodling på många platser.

Det var gamla sedvänjor som låg till grund för bybornas uppfattning om den egna byns gränser. Kronoallmänningen skulle ligga 1 mil (18000 alnar eller 10689 meter) från bondbyn. Oftast hade bönderna bortsett från detta och använt mark längre bort. Det var inte förrän 1725 som det i Ljustorp genomfördes ett lantmäteri som lade fast gränsen mellan kronans och böndernas mark.

Lögdö bruk, med en masugn och smedja, anlades 1685 och kom att innebära en ny avnämare av skogen för Ljustorps bönder. Järnframställningen krävde stora mängder kol som kunde tas från brukets egna skogar men även från bondeskogarna. De hitintills värdelösa löv och skräpskogarna kunde förvandlas till träkol som man fick betalt för. 1741 anläggs Smedjan i Lagfors för att omvandla tackjärn till smidesjärn. För att försäkra sig om tillräcklig tillgång på virke att kola gjordes ett avtal med staten som gav bruksherrarna tillgång till stora skogsarealer mot en årlig avgift till staten. 1771 tillkom de första kolartorpen vid Rundbacken och Lycke. Dokumentationen för ett enskilt år i början på 1800-talet har granskats och då visade det sig att samtliga bönder i Ljustorp det året levererade kol till Lögdö eller Lagfors järnbruk. Över hela Ljustorp kan man idag hitta rester av kolningen i form av kolbottnar.

Förutom produktion av kol tillverkades också ett mindre antal bjälkar 9x9 tum och 10,8 meter långa för slotts, kyrkobyggen och tidiga industribyggnader. Dessa bjälkar täljdes fram. Den första vattendrivna sågen fanns på plats 1717 i Lövberg och vid en syn 1737 ännu en såg vid Bredsjön. 1709 skriver bruksförvaltaren Mathias Krapp till landshövdingen och är mycket bekymrad över "allmogens överflödiga svedjande, sågande och bjälkhuggande.." Problemen torde ha varit större i grannsocknarna, som låg före Ljustorp i utvecklingen, men de för Sveriges exportinkomster viktiga järnbruken kom att bromsa länstyrelsens tillståndsgivning för exportsågar i Ljustorp under många år.

Bondeskogarna var gemensamma för byn och beslut om användning togs i bystämman vilket var tungrott. 1790 genomfördes i Ljustorp storskifte och byskogen delades på byns bönder. Varje bonde fick nu ett eget ansvar för skötsel av den egna skogen och kunde enklare ta beslut om försäljningar av kol och virke.

Från år 1800 till 1850 fördubblas befolkningen i Ljustorp. Befolkningsökningen leder till att många torp, oftast på ofri grund, byggs ute i skogarna och människorna söker sin utkomst på helt nya boplatser och trycket på skogens resurser måste ha ökat. Den växande industrialiseringen i europa ger en ökande efterfråga på plank så sågverksamheten ökar. Under andra halvan av 1800-talet växer betydelsen av ångsågar som anläggs vid kusten och behovet av sågvirke ökar. Omkring 1870 börjar järnbruken i Lögdö och Lagfors känna av konkurrensen från järn framställt i en ny process med stenkol på kontinenten. 1878 läggs smidesjärnframtställningen i Lagfors ned. Rättigheterna till kolningsvirke på statens skog från 1741 köptes ut av storägaren i bruket, Sunds bolag, som kom att äga marken. Skogsbruket ändrar inriktning när inte kolningen längre står i centrum. Entreprenörer köper upp stora arealer bondeskogar med mer eller mindre ärliga metoder för snabb avverkning och stora vinster.

Ca 1870 bildas en flottningsförening i Ljustorp och en stor del av Ljustorpsån blir officiell flottled och produktionen av sågvirke kan öka ytterligare. Flottleder med rensade åar och dammar byggs över hela Ljustorp. I slutet på 1800-talet byggs fabriker för pappersframställning ut och ytterligare virkeskvaliteter skeppas ut ur skogarna. Det stora ekonomiska intresset för skogarna gör att man börjar arbeta med återplantering i stor skala vilket borde betyda att skogarnas genetiska innehåll börjar förändras.

Befolkningen vid kusten ökar på grund av nya arbetstillfällen vid alla sågverk och pappersfabriker och Ljustorpsbönderna levererar mjölk och smör i större omfattning. Kunderna kräver en kontinuerlig leverans av mjölk vilket gör det svårt att hålla djuren på fäbodar över sommaren samtidigt, som bättre brukningsmetoder av jorden, ger ökade skördar. Man inför effektivare växelbruk och gödslar bättre vilket gör att korna kan stanna hemma och beta inhägnade på inägorna. Betestrycket försvinner från skogen och skogsslåttern upphör. Skogsslåttern kan beskrivas med vad min svärfar fick lära sig som pojke runt 1910, "vid tre strån i slaget ( med lien ) lönar det sig att slå". Resultatet av bete, slåtter, kolning och det stora timmeruttaget andra halvan av 1800-talet var ett kalt landskap, som vi fortfarande kan se på bilder från sekelskiftet 1900. Omkring 1900 börjar skogen och landskapet att förändras, närmast kusten först. Undervegetationen tillåts utvecklas och landskapet börjar växa igen då det varken betas eller slås.

Omkring 1930 når befolkningen i Ljustorp sin största storlek, 2600 personer, för att år 2000 vara nere på ca 1000 personer eller ungefär samma nivå som 200 år tidigare. Utflyttningen sker från de sämsta boställena först och skogarna töms alltmer på fastboende. Mekaniseringen börjar på allvar efter andra världskriget och det är skogsbolagen som går före. Svans, yxa och häst byts mot motorsåg och traktor som byts mot skördare och skotare. Ett finsmaskigt nät av vägar byggs för att transportera ut virke med lastbilar. Behovet av fasta rastplatser i skogen försvinner och i stort sett alla byggnader i skogen förstörs eller fraktas bort. När flottningen upphör 1969 behöver de stora skogsbolagen inte längre några säsongsarbetare och då försvinner överlevnadsmöjligheten för de små skogstorpen och dessa börjar avfolkas. Deras åkrar är dels små och dels långt bort varför de kvarvarande bönderna inte tar över utan marken, som snabbt växer igen med lövsly.

Lantmäteriet börjar under andra halvan av 1900-talet plocka bort gamla torp rättigheter som ved och betesrättigheter på hemmansskogarna såväl som fätåer eller boskapsleder. I slutet av 1900-talet börjar allt fler områden av bondeskogarna att tvångsmässigt bli naturskyddade genom ensidiga myndighetsbeslut. Riksdagen beslutar att varg och björn åter skall tillåtas i skogen. Ljustorpsborna blir grannar med björn.

På 1970-talet förs helt främmande trädarter in i skogen, contortan planteras i stor skala.

Omkring år  2000 börjar Ljustorpsån att renoveras och återställas efter de rensningar som gjorts för flottningen. Fisken skall trivas och återkomma. Resultaten är goda.

Mekaniseringen av skogsskötseln skapar med kalaverkning och maskingallring nya typer av skogar som vi inte har haft tidigare. 2010 är den mekaniserade skogsavverkningen så effektiv att mycket få genomför avverkning i den egna skogen själva utan den genomförs av entreprenörer som klarar röjning, gallring och avverkningen vid korta besök. Skogen är inte längre en del av flertalets vardag utan ett område som någon gång besöks av människor med hobbyintressen och yrkesmän.

Förändringen går vidare…..

Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2010 Olof Ulander

Uppdaterad 20170601