Första sidan  

Trolldom i Ljustorps tingslag

Ljustorps Hembygdsförening

Kyrkoherden Jakob Strandman, Ljustorp, drivande i anklagelser om trolldom.


Trolldom och häxprocesser har ingående behandlats i historikern Alf Åbergs bok "Häxor" vilken rekommenderas för en mer utförlig bakgrundsinformation till Tingslagets trolldomsprocesser. Några inledande citat från boken:
"De stora häxprocesserna började på 1400-talet i renässansens Italien och pågick sedan under reformationens och den naturvetenskapliga revolutionens tidevarv....
Moderna forskare gör gällande att vad som verkligen hände var en konfrontation mellan lärda och folkliga föreställningar. Under medeltiden fanns det en folklig tro på övernaturliga krafter kombinerad med en fruktan för en skadegörelse av magisk kraft, som utövades av häxorna. I tider av missväxt och hungersnöd sökte folket förklaringar vilket ökade rädslan och oron för övernaturliga krafter.
Staten kunde inte längre tolerera de privata och mänskliga aktiviteterna hos dessa flygande häxor eller trollkonor med sällsamma krafter som framstod som ett hot mot det patriarkala samhället. Regeringen önskade också göra folket mer presentabelt för utländska diplomater och andra besökare i  stormaktens Sverige
År 1608 bestämde Karl IX att man skulle följa bibeln vid sidan av Sveriges landslag för en del svårare brott av sedlig -religiös natur. Till dem hörde trolldom. I fortsättningen avkunnades dödsdomar för sådana brott nästan regelbundet efter Mose lag, där det i Andra Moseboks 22 kapitlet heter: "En trollkona skall du icke låta leva"."
Dödsdomar skulle godkännas  av Svea hovrätt men arbetsbelastningen blev på 1670-talet så stor så att en trolldomskommission tillsattes som fick resa runt och döma i trolldomsärenden. Man började i Bohuslän och fortsatte i angränsande landskap med mängder av verkställda dödsdomar och hårda kroppsstraff. Kommissionens nitiska arbete drev på en mass-suggesion. Kommissionen fick förnyas och fler kommissioner arbetade parallellt tidvis. I Hälsingland ingick också häradshövdingen Erik Theet ( se not 1) från Medelpad. Juristerna i den kommissionen talade för att gå varsamt fram men prästerna drev på för hårdare straff. I Ångermanland kom kommissionen så nära Ljustorps tingslag som Härnösand och där dömdes 40 personer till döden. Ännu värre beställt var det i Torsåker i Ångermanland där inte mindre än 71 personer dömdes till döden av häradsrätten och avrättades år 1675.

Not 1. Erik Theet bodde på Orsilgården i Timrådalen och var en av grundarna till Lögdö bruk.

Trolldom var alltså ett allvarligt brott i samma division som mord, högförräderi, hor och tidelag, d.v.s. i värsta fall belagt med dödsstraff.
Det finns 2 rättsfall i Ljustorps Häradsrätts dombok som handlar om trolldom där kyrkoherden i Ljustorp, Jacob Strandman är inblandad.
Det första påbörjas vid hösttinget år 1673 (sid 185-190) och fortsätter vid vårtinget år 1674 (sid 239a-239b) och avslutas först på vårtinget år 1675 (sid 265a).
Det andra rättsfallet avhandlas på vårtinget år 1775 (sid 265a-265b).


1.  Sjukdomsframkallande trolldom i Krånge.

Vid hösttinget år 1673 anklagar pastor Jacob Strandman Jon Jonssons hustru (Abluna) och dottern Kerstin Jonsdotter för att ha ’förgjort’ en dräng som heter Mickel Johansson som kommer från Bye.
Att ha ’förgjort’ någon betyder i detta sammanhang att ha utövat någon form av trolldom för att framkalla sjukdom.
Mickel Johansson, som är offret för trolldomen, säger sig ha fått både svår sjukdom och ett liderligt begär efter Jon och Ablunas dotter Kerstin Jonsdotter efter det att han fått en dryck av Sara Jonsdotter ifrån Öje. Sara är alltså ett viktigt vittne i målet, men hon är inte närvarande vid tinget och vittnen påstår att Sara sagt att Abluna uppmanat henne att be Caplanen Unonius i Stigsjö skriva en attest att hon (Sara) skulle vara tokig.
Ett annat vittne, hustru Anna i Torsboda som också pratat med Sara, berättar hur förtvivlad Sara var för det rykte hon fått att ha gjort Mickel Johansson sjuk med sin dryck.
Ytterligare ett vittne, pigan Kerstin Andersdotter ifrån Hässjö som umgåtts med Kerstin Andersdotter, säger att Kerstin beklagat sig över att ha gjort Mickel sjuk med sina drycker men att det kanske var någon i hennes föräldrars hus som var ansvarig. Kerstins far, Jon Jonsson, tycks inte gilla Kerstin Andersdotters vittnesmål och kallar henne i rättssalen för en mörderska, vilket pastor Strandman genast korrigerar till att hon endast har avtjänat straff för lägersmål i Ångermanland. Jon Jonsson tilldelas omgående ett bötesstraff för sitt ogrundade tillmäle i rätten.

Kerstin Jonsdotters mor Abluna tillfrågas vad hon tycker om att hennes dotter ser henne som ansvarig för att detta? Abluna svarar att hon bara gick efter Sara på Mickel Johanssons begäran, men Mickel protesterar och hävdar att han inte begärt detta utan att det skett på Ablunas eget initiativ.
Rättens utslag i målet blir att modern Abluna har graverande indicier emot sig och uppmanas att vid nästa ting enligt högmålsbalken befria sig från misstankarna med tolvmannaed, vilket innebär att hon måste samla 12 oberoende bönder till tinget som alla går i god för att hon är oskyldig. Behandlingen av dottern Kerstin och maken Jon uppskjuts till nästa ting (vårtinget påföljande år) då vittnet Sara ska avge sitt vittnesmål.
Man kan tycka att det finns en del märkliga omständigheter i detta rättsfall: Varför döms Abluna innan vittnet Sara har hörts? Varför förhörs inte Abluna mer än vad som är fallet, trots att hon enligt rättens utslag tycks vara huvudanklagad? Är inte omständigheterna emot dottern Kerstin mer graverande? Vad är fadern Jon Jonsson anklagad för? Varför är inte Sara anklagad trots att hon givit Mickel den dryck som förmodas ha framkallat sjukdom och kärlekskrankhet hos honom?
Vid vårttinget år 1674 infinner sig Sara Jonsdotter . Hon vittnar att Abluna ville se det krus som Sara skulle gå till Mickel med dryck i. Abluna misstänks därför att ha tillsatt något i kruset som gjort Mickel sjuk.
Förutom Sara så vittnar flera personer att då de kommit i tvist med personer ur Jon Jonssons hus så har de blivit sjuka.
Häradsrättens utslag blir att de anklagade ’påläggas att sig lagligen purgera och befrya’, vilket förmodligen betyder att de alla, som vid föregående ting avkrävs tolvmannaed.
Vid vårtinget 1675 avslutas behandlingen av fallet av Carl Bidenius som är kaplan i Tynderö socken.
Han vittnar att Ablunas dotter Kerstin har erkänt för honom att Abluna ’ hafwer mädh 3 hår af Satan tagne förgiort Mickel Johansson i Byie’ och att hon dessutom behandlat hans broder Nils och hans barn på liknande sätt samt att en hel hop barn i socknen också anklagar henne. Kerstin tar emellertid nu i rätten tillbaka sina anklagelser emot sin mor.
Rättens utslag i målet blir att remittera det till kungliga kommissionen, vilket torde vara den trolldomskommission som skapades på 1670-talet för att avlasta Svea hovrätt den stora mängd trolldomsdomar och anklagelser som då strömmade in.


2. Gästgivaren i Fjäl med sitt hus på besök i Blåkulla.

Vid vårtinget år 1675 (sid 265a-265b) tas följande anklagelse upp:
’ Gästgifwaren Augustin Isaksson i Fiähl klagar sigs efter
Erich Ingemarssons i Jällwyk berättelse för kyrkioherden Hlr
Jakop Strandman wara angifwen at han war Kong i blåkulla
och hela hans huus wore dhär, hwar af han är stängd ifrån
Herrans högwördiga nattward, begärandes Erich Ingemarsson sådant
måtte bewysa. ’
 Erik Ingemarssons ’bevis’ baseras på utsagor från andra personer i flera led.
Per Olofssons hustru i Torsboda är den första sagespersonen i ledet som först nekar att ha påstått något, men efter uppmaning från rätten berättar att hon hört Märit i Krånge (som tydligen inte är närvarande) säga att Augustin är kung i helvetet.
Eftersom pastor Strandman är borta så uppskjuts ärendet till ett senare ting då han är närvarande.
Det tycks dock inte komma upp vid något senare ting.


3. Sammanfattning av trolldom i Ljustorp.

Förmodligen var folk i alla socknar påverkade av den farsot av trollerihysteri som infekterade Sverige under 1670-talet. Så också, som vi har sett, i Ljustorps socken även om man här, kyrkoherden Strandman till trots och kanske tack vare häradshövdingen Erik Theet, hade en mer ’modern’ inställning till bevisföring i tinget än i en del andra socknar där dödsstraff utdelades på löpande band.

Vid tinget den 6 Maj 1675 var, som vi såg, prosten Strandman inte närvarande. Var han kanske på väg till Torsåker i Ångermanland för ett studiebesök? Där avrättades den 1 juni samma år 71 personer dömda bl.a. för samröre med djävulen i Blåkulla.

Vi kan också notera att det förekommit en hel del skrönor i Ljustorp på senare tid om Bredsjöfinnarnas kunskaper i trolldom. Den främste av dem, Bredsjö-Ante eller Anders Danielsson som han hette, förekommer vid 3 tillfällen i Ljustorps Häradsrätts protokoll. En gång i livet (1663) då han uteblivit vid upprop i Tinget och 2 gånger efter sin död (1702 och 1720). Vid inget tillfälle i domboken är någon innevånare i Ljustorps socken anklagad för någon form av trolldom. Dock vid ett tillfälle är Erik Ingemarsson i Jällvik anklagande part i ett trolldomsmål, vilket kan tyckas vara nog så graverande.
Transkriberingar av de aktuella rättsfallen kan läsas på:
http://www.ulander.com/ljustorp/Dombocker/Huvuddokument.htm

Sammanställt av Gunnar Berglund och Olof Ulander med bidrag till transkribering av rättsfall av Joakim Wiklander.

6Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2013 Gunnar Berglund, Olof Ulander

Uppdaterad 20130604