Första sidan    
  Sök i Ljustorp  
   

Ljustorps Hembygdsförening

 

Elektricitet i Ljustorp

Kunskapen om den tidiga elektrifieringen av Ljustorp har nog till största delen gått förlorad. Det finns dokumentation kvar för 1920 talets och 1930 talets aktiviteter i Edstabäcken men i övrigt är det mesta borta från de minsta kraftverken. Här görs ett försök att infoga vår lokala utveckling i Ljustorp i den regionala och nationella utvecklingen.

På 1870 talet börjar el användas för för främst belysning i Sverige. Härnösand blev den första staden i Europa som införde gatubelysning med elektricitet 1885. Det fanns ännu ingen vattenkraft-driven el utan man använde en ångmaskin för att driva en generator.
I slutet på 1800 talet spreds användningen av el till verkstäder och fabriker och då även för drift av motorer. Tillgången på elmateriel för att bygga anläggningar ökade, företag som ASEA och Siemens började växa. Man började använda växelström med 3 faser och kunde därigenom börja koppla ihop större nät och även överföra större effekter. Se också "Elmuseum".
I Västernorrland började enstaka privata anläggningar på landsbygden att byggas vid sekelskiftet.
Under första världskriget blev det allt svårare att komma över fotogen till lampor för att lysa upp hemmen. Från och med våren 1917 var det lysoljebrist i Sverige. Detta problem riktade böndernas intresse mot elkraften . Den ökade försäljningen av ved och skogsprodukter till bra priser under kriget skapade också möjligheter för bönderna att öka sin standard. Möjligheterna att tröska med hjälp av elmotorerna var också viktigt. De stora kraftstationer som skogsbolagen lät bygga i Lagfors och Rundbacken blev klara 1915 och 1918 och visade vägen även om dessa anläggningar strikt byggdes för skogsbolagens egna behov. Skogsbolagen hade stor nytta av el för att ex lysa upp sorteringsverken som via älvarna tog emot virke dygnet runt. Vid de stora översvämningarna 1919 var det den uteblivna strömmen till sorteringsverket vid Indalsälvens utlopp ( Lövudden ) som Sundsvalls tidning lyfte fram.

1919 startade statliga utredningar som syftade till en planmässig elektrifiering av Sverige. Utredningen för Västernorrlands län blev klar 1924 och finns dokumenterad i SOU 1924:17. I utredningens lägesbeskrivning framgår :
" Längs Ljustorpsån finnas utom en del småstationer de båda Sunds AB tillhöriga kraftstationerna vid Födsloforsen och Lagfors, vilkas energi med en 30 kV linje föres till Söråkers sulfitfabrik och Sunds sågverk och slip samt dessutom medelst 3 kV i en kabel över Alnösundet till Nyviks sågverk och hyvleri. Dessutom elektrifieras landsbygden i Hässjö och Tynderö socknar med 6 kV och på Alnö med 3 kV från denna kraftkälla."
Utredningen konstaterar att det finns många små anläggningar utan någon inbördes samordning vare sig tekniskt som likspänning / växelspänning, distributionsspänning, produktionsmässigt för utjämning av kapacitet, prismässigt eller dimensioneringsmässigt. Väldigt många anläggningar var grovt feldimesionerade genom att vattentillgången överskattats.
1924 har ändå 173000 av 228000 personer ( 76 % ) i Västernorrland möjlighet till el i någon form.
Utredningen hade funderingar över hur kraftproduktionen skulle dimensioneras. Utredaren skriver att till hushålls el behövs 4 w per person och ett genomsnittligt jordbruk med el kräver 140 w per hektar ( en elmotor per var 5:e gård ). De flesta småanläggningar genererade likström och hade en praktisk räckvidd av 2 till 3 km om en motor skulle drivas. I utredningen anges att nedanstående anläggningar finns i Ljustorp:

Kraftstation Ägare Nät Ägare Fallhöjd Generator-
effekt
Strömart Spännings-
system
Rundbacken Sunds AB Se ovan   82 m 1700 kVA Trefas 30000/6000/220
Lagfors Sunds AB Se ovan   14 m 300 kVA Trefas 30000/6000/220
Abonnent
till Sunds
  Lövberg, Björkom Byamännen     Trefas 6000/220
Abonnent
till Sunds
  Mellberg
Högland
Öppom
Byamännen     Trefas 6000/220
Edsta Edsta elektriska förening Edsta, Tuna   30 m 40 kVA Likström 2 *220
Färbäcken Färbäckens
Elektriska
AB
Färbäcken
Höglands-bodarna
Byamännen 10 m 6 kVA Likström 2*220
Stavre Stavre byamän         Likström 220
Abonnent
till Sunds
  Hamre m fl Byamännen     Trefas 6000/220

I utredningen finns en sammanställning av effektbehovet i länets olika kommuner. För Ljustorp finns följande statistikuppgifter. 2761 inv, 46143 ha total yta, 2114 ha odlad yta, 223 gårdar större än 3 ha, totalt antal gårdar 433, 75 kwh årsförbrukning.
Not; 1924 hade en ny vattenlag vunnit laga kraft. Den krävde proffessionella dimensioneringsunderlag som beslutsunderlag så efter den tidpunkten kom troligen färre småanläggningar till. De mindre anläggningarna bör därför ha haft sin storhetstid före 1924.

ASEA och andra hade paket som omfattade hela inkromet till en liten kraftstation och sådan paket fanns i olika storlekar. Ex 11 och 15 hästkrafter. En kraftstation består i princip av ett inloppsrör till en turbin och ett frånloppsrör som skulle mynna ut i en turbingrop. En regleranordning för att styra vattenflödet till turbinen så att man fick rätt varvtal på den direktkopplade generatorn som alstrade den elektriska energin. Helst skulle man också ha ett tungt svänghjul som kunde utjämna svängningar i belastningen. Svänghjulet användes också för inbromsningen vid stopp. Sedan tillkom det instrument för hålla spänningen och frekvensen vid växelström. Alltsammans kunde kosta runt 10 000 kr för ett kraftverk i storleksordningen 10 hästkrafter. Sedan tillkom dammar och tuber för vattenföringen och distributionsnätet.

Ur tabellen ovan kan man utläsa att distributionsnäten i Ljustorp oftast ägdes av Byamännen medan kraftverket kunde ägas av ett bolag. Ett exempel på bolagsbildning är Stavre Elektriska Kraft-Aktiebolag som bildades just 1917. Intressenter fick minimum teckna sig för aktier för 600 kr vilket gav rätt att ansluta 25 normalljus ( normalljus = 16 W lampa ? ). Se också aktiebrev och bolagsordning. 600 kr motsvarade ca 120 dagsverken för en snickare och ca dubbelt så många dagsverken för en lantbruksarbetare. Tillgången på energi var dessutom begränsad och därför sparade man på antalet watt i lamporna. När de första radioapparaterna kom var flera utrustade med hel och halvströmställare. Det framgår också av tabellen att de små anläggningarna byggdes för likström. Det var en kraftig begränsning för framtiden eftersom man då inte kunde koppla ihop flera nät. Varje nät var sin egen värld. När folk skulle gå till sängs måste den som skötte kraftverket stänga vattentillförseln så man hade vatten till nästa elförbrukningstillfälle. Det kunde vara långa vägar att gå till den aktuella dammen som vid Edsta-bäcken.

Av tabellen framgår också att det var områden inom Ljustorp som skapade sitt eget distributionsnät ( byamännen ) och anslöt det till Sunds AB:s stora nät. Det gällde bl a hela eller delar av byarna i Lövberg, Mellberg, Öppom, Björkom.

En studiecirkel i Häggdånger har samlat flera historier som belyser vedermödorna under pionjärtiden på landsbygden på en hemsida.
En lite elakare historia från Ljustorp. Det berättas att den som ansvarade för driften av en generator i Öppomskvarnen såg att en medlem i föreningen hade för många lampor inkopplade och ökade vattenföringen så att spänningen blev högre och brände sönder lampor för syndaren.

Några kommentarer till utvecklingen i de olika byarna.
Bredsjön
fick sin elström i början av 1940. Persson hade en kraftstation för egen del i Lindbergsbäcken
Edsta byggde en kraftstation efter 1919, som även betjänade Lövberg, Björkom, Tuna och Jällvik. De hade dammar i Edsta Fäbodsjön och Skinnen.
Fuske hade en anläggning i Fuskbäcken, nedanför Lindströms, och en andra nedanför Gunnar Hallstöms, där det även fanns en damm.

Färbäcken som kraftkälla har utnyttjats för att driva en ramsåg, under 1800-talets andra hälft. När det sedan blev aktuellt med kraftverk, så byggdes en fångdamm, för att kunna reglera vattnet till vattenturbinen, som drev likströmsgeneratorn. Det var några tekniskt intresserade bybor som satsade sina besparingar samt många veckor och månader av eget arbete, för att förverkliga drömmen om elektrisk belysning i torparstugorna. Anläggningen var klar 1920. Elföreningen levererade ström ända till Grahms, som bodde granne med Mjällå skola. Driften slutade med konkurs. Läs mer här.
I Hockstra, vid norra Lövberg, byggdes ett kraftverk av Lundquist.
I Skäljomsbäcken byggdes tre kraftstationer, en för Frötuna och Edsåker, en för Skäljom och Hamre och en i kvarnen med okänt distributionsnät.
Stavre kraftstation. 1917 bildades Stafre Kraftstations AB som stod för kraftstationsbygget och ledningar. Stationen byggdes intill Rönngrens . Grannbyarna Slätt och Åsäng anslöt sig också. Det blev ett lyckat projekt, som pågick in på 1940-talet. Stig Berglund med många minnen från Stavre har berättat att när de drog ledningarna till Stavrebodarna, skruvades isolatorerna fast i granarna och "noll-ledningen spikades fast direkt i granen. Än i dag finns lämningar kvar efter denna ledning. När stormarna härjade svajade skogen och ledningarna gick av. "Då var de bara å sätte på sig skidan, skruva ur säkringen på stolpen och sedan söka igen ledningsbrottet och binda ihop ledningen och sedan skruva i säkringen och åka hem". När vattnet sinade körde man generatorn med Rönngrens traktor under viss tid på kvällen, sedan var det mörkt i lamporna. När det var dans på lokalen i Åsäng, glödde det i lamporna i Stavre, berättade Stig Berglund. Se också aktiebrev och bolagsordning.

De små kraftverken fick en ganska kort livstid och var alla avslutade på 1940 talet. Även om många fick el tidigt tog det ändå lång tid tid innan de sista gårdarna fick el. De sista ( ? ) var två gårdar på Storroten som blev anslutna så sent som 1973.
En person som kan nämnas i tillkomsten av kraftverk och dammar är Nicke Larsson född 1880 i Lövberg och död 1961 i Skälljom. Han var drivande kraft för verksamheten kring Skäljomsbäcken men också den entreprenör som anlitades för att bygga kraftanläggningarna i Edstabäcken.

I Sverige var byggandet av elanläggningar på landsbygden mycket intensivt under 1920 talet. Ljustorp förefaller att väl ha följt den allmänna utvecklingen. Den ovan citerade statliga utredningen konstaterar också att Ljustorp har goda förutsättningar för fortsatt utveckling med tillgång till Sunds AB:s kraftstationer men att de små näten behöver saneras.
Ytterligare perspektiv på utvecklingen av elkraft i Ljustorps närhet kan läsas i en 20 p uppsats om "Nilsböle kraftverk
.

Från uppsatsen "Nilsböle kraftverk" har ursprunget till vidstående kurva hämtats. Figuren visar installerad vattenkraft i Sverige mätt i Megawatt. Ökningen av elanvändning gick ganska långsamt under 1930-talet. När kyl, frysar och tvättmaskiner började användas brett under 1950 talet steg effektåtgången snabbare. Det vidare bruket av eluppvärmda hus tog också tillvara den stora ökningen i installerad effekt.
Den första separata kraftstationen vid Lagfors ersattes under mitten av 1990 talet med en ny anläggning. Den avsevärt större anläggningen vid Rundbacken ger nu betydligt mer energi än när den var ny men anläggningen är i stort sett intakt. Byggnaden har fått behålla sitt ursprungliga väl arbetade och karakteristiska utseende.
Det var inte alla bybor som hade råd att köpa in sig i kraftföretagen när elektriciteten började introduceras och dessutom betala för den förbrukade strömmen. Det fanns därför utrymme även för andra lösningar på belysningsproblemet. Karbidlamporna utvecklades under 1918 och 1919. Man byggde själv lamporna genom att köpa en brännare, som man satte i en literflaska genom en kork. Flaskan skulle ha en upphöjd botten, som man gjorde ett litet hål i. Vatten och karbid utvecklade gasen som brann i brännaren. Flera explosioner inträffade när dessa hembyggen användes. En annan nackdel var att dessa lampor luktade illa.

Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2001 Ljustorps Hembygdsförening

Uppdaterad 20100620