Jag står vid mitt öppna fönster en strålande sommardag ser himlens molniga mönster och glittrande vattendrag. Men se, där borta i kröken, först nu får min tavla liv: Där går en nätt liten fröken med söm på sitt klänningsliv!

Å, som en gloria blänker i solen det ljusa hår, och vemodsblandat jag tänker, där böjd jag vid fönstret står: Än är du tjusande vacker, är som en dröm där du går, du ler mot männens attacker, du avbild av livets vår

Och bäst att än kan du hoppas på många förgyllda år och le mot vårar som knoppas och sommrar som läggs på bår. Men tiden, mitt barn, har vingar, han flyger så snabbt sin kos, en dag står han där och bringar dig sommarens sista ros.

Det mörknar. Eldens skall falna... en dag skall som jag du stå och känna känslorna svalna allt eftersom åren gå. Så gläd dig, du barn, åt livet, och livet kan mycket ge! Giv själv och dig varder givet att kärlekens under se.

(Harald i Riibodarna)