Sällan, för att inte säga nära på aldrig, få vi se "Brev från Liden"
i tidningarna. Och dock är Lidensbon väl så litterärt anlagd och har samma
håg och behov av brevläsning i bladen från egen bygd, som vi andra fattiga
syndare runtomkring honom. För en gång skulle — kanske ock framdeles flera
— ta vi oss friheten försöka oss på ett Lidensbrev, helst som där i socknen
finnas en god del ting och företeelser, som många andra sakna. I den gamla
goda tiden var Liden ett mera rörligt och livligt samhälle, än vad nu
fallet är. Vi minnas mycket väl lurens längtande låtar från Glimbergets
krön, vilka varslade om, att skogens jättar, som pr ånghäst åkt upp från
Holmsjön, nu stodo redobogna att i svindlande fart passera den långa och
starkt lutande Glimrännan för att i Indalsbäckens svalkande vågor handlöst
dyka ned, så att väldiga vattenkaskader stodo i högan sky, ett skådespel
som lockade många utomlandsturister och själva kung Oscar II. Även erinra
vi oss mycket väl ång. "Indalens" och "Lidens" tut-ningar, som i högsommartid
ekade mellan bergen, och det brokiga myllrande folklivet bland turister,
flottkarlar och andra resande nere på Glimå kaj. Lägg så härtill Lidens
ståtliga tingshus, som samtidigt därmed såg dagens ljus, den vackra läkarebostaden
och apotek, samlingslokaler och bankinrättning, handelsbodar och hantverkare,
som växte som svampar ur 'jorden, så är det just inte att undra på, att
drömmar drömdes om en riktig stad i själva kyrkbyn. Men drömmar försvinna
som strömmar, och nu ha de vackra ångarna jagats bort från traden av de
"kringfotade" bensinspringarna, ånghästen på Glimberget—Holmsjöbanan har
kört fast i åttatimmarsdagen till icke ringa ledsnad och förfång för en
god del Holms- och Lidensbor, vilka funnit sig föranlåtna att återgå till
näringarna och därmed blev den vackra drömsagan om staden Liden all. Nåväl,
hur det än är, så må vi väl beklaga bilarnas och åttatimmarsdagens missgärningar,
som drog ett svart sträck över lantmännens ej så obetydliga inkomster
av sina produkter; visserligen turistar hitut ännu en och annan älskare
av svenskvacker bygd och den svenskvackra naturen, men i den amerikanska
bilbrådskans tecken resa de för det mesta värdshus förbi, och den forna
turistströmmen, som gick både med och mot Indalsbäckens ström, är numera
inne på sagans område. Medan våra sinnen och minnen röra sig i Lidens
storhetstid, och våra ögon uppfånga de många vackra sevärdheter, som här
uppfilmas, kunna vi inte saklöst hoppa över Lidens vackra nyrestaurerade
— kanske landets vackraste — lantliga tempel, utanför vilket vi finna
en vacker och välvårdad kyrkogård med ovanligt många familjegravar, vilka
var och en prydas med rätt dyrbara och tilltalande gravmonument och omhägnader.
Vad templets inre vidkommer, kan detta endast komma till sin fulla rätt
och bedömning inför den egna åskådningen och iakttagelsen. Från det höga
tornet har man en hänförande utsikt över den kringliggande bygden, med
de villaliknande bondgårdarna samt landskapets största och stoltaste flod,
i vilken mångtusende livade laxar dansa i högsommartid i kapp med skogsjättarna
ända uppifrån de norska och jämtländska fjällen. Och slutligen, tittar
man in i de inbjudande bondgårdarna och de vackra rödmålade stugorna,
så mötes man här av idel vänliga blickar och anleten, trofasta handslag
och en från hjärtat gående välvilja samt icke för-glömmandes, en okonstlad
gästfrihet, nedärvd från hedenhös. Vi bila vidare i väg backe uppför och
backe uppför — knappt någon enda utför — och stå inom kort uppe på Bodaskogens
krön, varifrån vi kasta en flyktig blick tillbaka ned till det vackra
Liden, som ligger i ett svindlande djup mellan skyhöga sammanhängande
bergskedjor norr och söder om detsamma. Några minuter därefter hälsas
vi av Fors sockens forsar i Jämtland, där ånghästen tar hand om oss och
för oss upp till det ännu värre forsiga Forsse Bruk i Ångermanland.
|