Bredsjögubbarna ha alltid haft ordet om sig att vara kvicktänkta och förstått konsten att utnyttja mången tråkig situation till sin fördel. Exempel därpå ha vi i följande lilla historia, som har sin fulla motsvarighet i verkligheten. I skumrasket en vinterafton 18... körde två Bredsjögubbar upp till en bondgård i närheten av Sköns kyrka för att låna hus över natten. Resan gällde Sundsvall, men hästarna voro trötta av den långa vägen, och så voro om kvällarna stadsbackarna inte så säkra på den tiden, ty många hade där råkat i rövarehänder. Den ene av resenärerna går in i köket och underhandlar med husbonden men får ett bleklagt nej på sin anhållan, medan den andre smyger sig fram till ladugården, där ljus lyste, och mor jämte en grannkvinna för ett högljutt språk om kossornas "förgjordhet". 'Dä ä rakt på tok med våra kritter", utlät sig gårdsmor; "de mjölka just lite och ingenting, och det blir aldrig någe fil på mjölka, och värst illa är det med skällkossan, som står där längst borta i vrån. Se korna kommo in på grannens rågtov i höstas, och då lovte han, att vi nog skulle rå mä mjölken hädanefter. Om jag nu bara visste mig någon råd att få mina kritter botad ändå från förgjordheten!" Gubbarna gjorde sig ingen brådska, sedan de fått dessa trumf på hand, utan inväntade tåligt och obemärkt eldsläckningen i ladugården och kvinnornas avmarsch därifrån, varefter den, som avhört historien om "förgjordheten". stegade i väg efter in i köket, viskande till kamraten: "här komma vi nog att stanna i natt och få det bra, och vi ska ligga på själva inkammarn utan en enda skillings betalning". Men mor var lika omedgörlig som far och sade, att de inte byggt sig dit för de vägfaran-des behov. — "Får jag nu köpa mig lite mjölk att dricka, ska vi genast dra våra färde", gen-mälte Bredsjögubben. En skopa mjölk överlämnades åt den törstige, som på ett mycket hemlighetsfullt och mystiskt sätt började bekika mjölken, varefter skopan med mjölken alldeles orörd återlämnades med orden: "En sådan mjölk vill jag inte ha!" — "Varför dä?"-frågade mor nyfiket. "Ni ha ju era kritter alldeles förgjorda, och gutröste er som ska leva på sånt elände", svarade gubben och bjöd god natt. — "Nä men hör nu, vänta lite!" bad mor; "du som kan se så pass mycket, kan ock kanske ställa till rätta igen förgjordheten; kom tillbaka, så ska ni få ligga här och få allt gott, ni kan önska." Efter någon tvekan lovade gubben göra vad han kunde, och med husrum i själva inkammaren gick nog allt efter beräkning. Morgonen därpå, innan "krittera" hunnit komma på benen, gingo mor och Bredsjögubben ut i lagåln. I någon omskriven form genomgick gubben mors utsago från kvällen förut om de "förgjorda kritteren" och lovade ställa allt till rätta igen, men han lade stor vikt uppå, att kossorna skulle ha det bästa höet och därav äta, så mycket de ville, ty dä kunde aldrig sådana där "spåsändningar" bita på dem. På mors antydan, om att betala den elake grannen med samma mynt, svarade Bredsjögubben, att hans vetenskap inte vore till för att göra ont och illa. Till gummans heder må ock nämnas, att hon nogsamt följde givna föreskrifter, vadan allt blev gott och väl igen, och Bredsjögubbarna blevo gärna sedda gäster där i huset från den dagen. Kom nu och säg, att inte lite hokus pokus understundom kan vara bra för både människor och djur.

Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2009 Ljustorps Hembygdsförening

Uppdaterad 20091229