Då partilidelsernas onda andar — såväl de religiösa som de politiska — lössläpptes ur sina mörka gömslen och lägrade sig ibland människornas barn, försvann all frid och säll-het i Israel, och många goda, gamla ting, saker och seder vräktes i skräpvrån. Bland alla dessa, som så saklöst offrades åt förgängelsen, kunna vi ock räkna de gammeldagliga hus-förhören ute i bygderna. — Om nu dessa förhör ej kunna tillskrivas samma stora betydelse som nutidens två kristendomstimmar i veckan, så hade de dock den godheten med sig, att människorna i mångt och mycket närmade sig varandra samt icke så sällan blevo uppgörelsestunder — något som vi av följande skola finna — ifråga om tvistigheter och gjorda felsteg. Dessutom funno sig ungdomarna — och de äldre med — föranlåtna att åtminstone en gång om året grundligt repetera sina kristendomsstycken; en sak som säkerligen var lika uppbygglig som våra dagars ändlösa svängom med bomans- och andra flickor. Socknarna — åtminstone i vår omgivning — voro inkallade i s. k. husförhörsrotar, och husförhören höllos i tur och ordning hos rotens bönder en gång årligen, dit såväl unga som gamla skulle infinna sig och av prästen förhöras i sina kristendomsstycken. Dessa dagar voro av samma heliga och högstämda valör som jul, påsk och pingst. Efter förhören kvar-bjödos samtliga rotens bönder med sina hustrur — ej ungdom och ogifta — till gemensam middag med prästen. Därvid vankades mat och dryck i överflöd — dock sällan sprit — precis som vid de så mycket omtalade och lovprisade "brudmiddagarna". Före och efter maten lästes ej blott långa bordsböner; även lämpliga psalmer sjöngos. Mer än annars gällde det vid dessa husförhör att ha ren ull i säcken, ty prästen ansågs inemot lika allvetande som Gud fader själv. Hade någon under året vanvördat sina föräldrar eller herrar, brutit mot sabbatsbudet, varit hemfallen under svordomslasten och guds namns missbruk, snattat eller levat okyskt etc, genast var prästen till hands med en grundlig utredning av det bud, som gällde förseelserna i fråga för de respektive syndarna. — Om nu detta berodde på prästens allveten-het eller på människornas många fel och brott mot alla Guds bud, lämna vi därhän. Ofta hände ock, att prästen på sina frågor understundom fick rätt pikanta svar, såsom t. ex. då han frågade en yngling: "Vem har stiftat äktenskapet?" och denna helt frankt svarade: "Girighet, avund samt alla onda lustar och stämplingar efter andras välfångna egendom". En resolut bondjänta nekade också en gång till att läsa upp sjätte budet, emedan hon, som hon sade, "hittills hade bibehållit sitt fat i helgelse och äro". — En liten godbit ur verkligheten kan ock här ha sin rätta plats för att komma till heders och eftervärlden. Ola Hansson hade gått och tjänat bonddräng tills han kommit ett gott stycke på andra sidan 50-talet. Så kom han att ägna sin tanke åt en egen stuga på gamla dagar och Herrens egna ord: "Det är inte gott att mannen är allena". Bonden åt vilken Ola anförtrott sina tankar och i trettio år troget tjänat, var hederlig nog att skänka åt sin gamle trotjänare en stubb-svedja uppe vid Björnåsen, och så blev det ett väldigt brytande och bräckande bland stubbarna. Ett litet krypin kom snart till synes, under vars tak Ola några år bortåt delade ljuvt och lett med tre rara getter, dem han själv mjölkade och pysslade om till deras fulla belåtenhet. Men gamla Lisa — Olas läskamrat i Ljungbacken var nog inte att ägna en tanke åt förrän en liten hemtrevlig stuga fått tak över sig, och det var just detta tak, som för Ola blev så ödesdigert. Att Lisa i sin tur och ordning även hade ett gott öga till Ola, förstod han nogsamt, ty på självaste Olsmässa-dagen hade hon förärat honom ett par splitternya, gröna helgedagsvantar; men med taket på stugan kom liksom en liten fnurra på tråden dem emellan, ty sen dess upplät hon varken sin lilla stuga eller hjärtats dörr för honom. Sent en helgdagskväll beslöt han dock sig för att göra en den allra sista "påknackning" hos sin tillbedda. Kommen helt nära Ljungbacken upptäckte Ola några bygossar, som sjöngo så, högstämt utanför Lisas fönster: Menar du, att jag int' ä' lika go' fastän jag har stuli' ett näverlo*). Vet, jag är densamma, som vill hålle mä framme och får sällan nog. Sången var ju så enkel och ofarlig som trots någon sång, men ändå trängde den ända ned till stortån på Ola, som av densamma nogsamt förstod, att den där ledsamma taktäckningshistorien nu kommit i storklockan, samt att gossarna även hade vetskap om Lisas avoghet gentemot honom; en sak som var lika svårsmält som husförhörs-dagen och syndabekännelsen inför den kristna församlingen och — Lisa. De många kvalfulla dagar, som Ola Hansson upplevde bland sina kära getter i väntan på husförhörsdagen, kunna vi ju sak-löst hoppa över och i stället göra en titt in i husförhörssalen, då Ola stod inför Pontius Pilatus. Ola Hansson fick — mot all förmodan — till uppgift att läsa tredje budet med förklaring, förbud och befallning och hade således alla utsikter att rädda sig undan den förargliga "näverlo-historien", men han dabbade sig därvid så grundligt, att han måste erkänna sig ha "läst på ett annat bud mycke mer". — Och vilket bud är det? sporde prästen. — Det sjunde, svarade Ola helt öppen-hjärtligt. — Men Ola. som snart skall börja stappla på graffsens brädd, fortfor prästen, har väl aldrig gjort sig skyldig till snatteri? — ömsom, ömsom, blev svaret. — Och hur skedde detta? frågade prästen vidare. — Genom otro, förtvivlan och andra svåra synder och laster, upplyste Ola och fortfor: Si det va på dä vise, att då jag skulle taka stuga mi, så räckte inte nävre alldeles till, och näverlöpningen var slut för året — näverlöp-ningen varar endast några veckor under högsommaren — och hade jag int fått tak på stuga te vinters, så hade jag int kunna flytta; jag gick tell skogs och titte mej omkring, och då, jag kom till Hankasomyran, fann jag ett näverio, som jag tog. Men om jag får veta hocken som rådde omet, så skulle jag göra ett rejelt dagsverke åt densamme, så jag kunne få frid och ro på graffsens brädd, som prosten så vackert talte om. — Du har nog stule mer än nävern, du, inföll gubben Jon Ersson, och slungade över ett par gröna vantar till Ola; känner du igen dom där, som jag fann på bastelavan maran efter sen du stulit mitt korn? — Ingen osanning, ingen osanning, svarade Ola i sin häpenhet och drog upp ur fickan sina egna grönvantar, se här har jag mina, men bocken som rår om dom där, är just ingen ann än Norraå Jonke; han har också fått ett par åv Ljungback-Lisa, sedan hon gett mej på båten, ha dom sagt. Norraå Jonke fann sig föranlåten att vidgå sitt brott, lovade bot och bättring och full gott-görelse och fick igen sina vantar. Ola gjorde även rätt för nävern, men Lisas kärlekssaga hade med detta fått en obotlig knäck. — Jag dör hellre, sade hon, ogift som en hund, än jag äktar en tjuv! Så var dåtidens kvinnas moral.

Kontakta Ljustorps Hembygdsförening

Tillbaka till första sidan

Copyright © 2009 Ljustorps Hembygdsförening

Uppdaterad 20091227