Numera kunna vi omskriva ett gammalt ord så: Allt vad en man haver, låter
han för sin motbok. Då nu detta med full rätt är ett oomkull-kasteligt
axiom, vilja vi i det efterföljande i all enfald se till, huru vi på ett
värdigt sätt och till mänsklighetens båtnad, fröjd och fromma må kunna
utnyttja denna så värdefulla uppfinning. För att nu gå i ordning med frågorna,
kunna vi ju börja med den lille oskyldige människovarelsens entré i tåredalen.
Många — för att icke säga de flesta, komma utan all sin för-skyllan och
värdighet indansandes i detta livet utan att mötas och mottagas av en
öm och kärleksfull fader. Modern däremot är alltid tillstädes men då merendels
i ett alltför tröstlöst predikament för att kunna ta hand om den nye världsmedborgaren.
Men denna objudne gäst — vi åsyfta här endast sådana — har stora anspråk
på livet — åtminstone de första femton åren — och den lede frestaren,
som egentligen är roten och upphovet till främlingens ankomst, är ingenstädes
tillfinnandes, då det kommer till kritan vis-å-vis föda, kläder och uppfostran
åt den lille. Situationen är betänklig, men kan med all visshet räddas
genom en lämplig vink med "motboken" och den enkla parollen: Erkänn din
svaghet all, vid äventyr att motboken tages ifrån dig! Inför ett slikt
ultimatum skall säkerligen syn-dåren krypa till korset. Med motboken som
medel vore det alls ingen svårighet att uppbringa flera pappor för ett
och samma barn och på så sätt förebygga undernäring. Motboken, denna gyllene
klenod, rätt använd och satt i händer på de vise och förståndige i landet,
skulle förvisso sopa bort alla misshäl-ligheter mellan himmel och jord,
såsom strejker, bojkotter och allehanda oresonligheter. Skatteskolkare
skulle försvinna ur världen; likaså all lagöverträdelse, om motboken rätt
användes. Ja, man kunde t. o. m. stipulera som villkor för motboksinnehav,
att föra en gudfruktig vandel, ett heligt leverne, gå i kyrkan, ge allmosor
och låta sig nöja med lagom vinst --t. ex. aldrig över 100 procent. Aptera
vi vidare Motboken som skatteobjekt, så skulle vi rent av kunna likvidera
hela vår statsskuld på ett enda år. Ett oförlåtligt slöseri med denna
högt värderade litteratur ha höga vederbörande gjort sig skyldiga till,
då det absurda beslutet fattades att utdela motboken gratis. Tänk om lösen
av densamma stipulerats till endast fattiga 50 kronor pr styck och årsinnehavet
med lumpna 100 kronor samt endast 25 kr. för varje gång den användes under
året och inför spritbolagens herrar litteratörer uppvisas. Huru lätt-vindligt
riksbudgetens vedermödor då skulle ordnas! "Men", invänder någon, "genom
ett slikt arrangemang skulle de, som ej inneha motbok bli alldeles skattefria".
Kan så vara. Men det vore ju varken synd eller skam, om de, som under
en följd av år höstat in mångtusentals kronor på grund av deklarationsskolkning
och orättvis deklarering blivit skattefria, under åtminstone lika många
år sådant bedrivits, på så sätt rättvisligen placerade vid skattebördans
storända. Likställighet i allt — både med tvång och otvång — är ju socialismens
heliga lära och då kan det ju vara hugget som stucket. Alldeles faktiskt
är, att skulle skatteskruven haft samma kraftiga verkan från ovan till
nedan, så skulle säkerligen de finansiella vedermödans dagar varit föga
förnimbara. Men nu, då Brätten välsignat oss med sin gudagåva, motboken,
som kan — rätt använd — göra lejon av lamm och lamm av lejon och av dyr-
och kristid skapa goda dagar, så är det ju rakt på tok, att folk och land
längre skall sukta uti vedermödans dagar.
|