Glupen är - eller snarare var- en plats milsvida långt inne i skogen alldeles vid gränsen mellan Ljustorp och Indal. Den var avsöndrad från ett hemman i Öppom, Ljustorp och blev avröjd vid mitten av 1800-talet Idag har skogen helt återerövrat markerna. Vad som återstår är ett namn på kartan.

Men en gång var där liv och rörelse. Skogsbruket hade kommit igång, ett vattendrivet sågverk i Glup-bäcken hade startats och två gårdar hade byggts. Till dem hörde rätt stor areal åkermark. Där bodde i den ena gården, redan långt före förra sekelskiftet, Höglins. Till den andra kom efter några decennier Hallins. Båda var stora familjer. Barnen växte upp till duktiga och skötsamma människor. En Hallinsättling i fjärde led blev en känd ishockeyspelare, Lill-Strimma Svedberg.

Höglins hade fyra barn. Alla sökte sig ut när de vuxit upp. Men ett av dem, Maria, återvände så småningom till Glupen, 1914, eller kanske något år tidigare. Man kan fråga sig, om Maria, "Glup-Maria", som hon kallats, kunde ana vilket oerhört slitsamt och fattigt liv, som nu väntade henne.

Till en början såg det emellertid rätt ljust ut. En man, som kallade sig Eriksson, kom till Glupen och flyttade snart ihop med Maria. De blev fästfolk. Han skötte om jordbruket och lade ut en del pengar. Förbindelsen varade drygt ett år. I slutet av denna tid, när han återvände från arbete på annan ort, fann han att hans plats hade övertagits av en ny man, Johan Berggren. Det blev omgående bråk mellan rivalerna. Det fortsatte med hotelser, som en dag övergick i slagsmål och vapengny, vilket slutade med skottlossning. Berggren fällde sin antagonist med ett hagelskott mitt i bröstet. Samma dag, ett par timmar senare, alltså vid sex-tiden på eftermiddagen den 15 oktober 1915, anmälde Berggren och Maria dråpet för länsmannen i Indal, som kontaktade kollegan i Ljustorp. Denne infann sig i Glupen dagen därpå. Efter en preliminär undersökning med förhör, bland annat av grannfamiljen, skrevs protokoll. Detta samt anmälan skickades till K. B. i Härnösand. Samtidigt begärdes medicinsk undersökning av den döde mannen, Jonas Olsson Sundberg, även kallad Eriksson.

Protokollet tar upp blodfläckar och ett kulhål - vilket senare visade sig vara ett spikhål - inne i Marias stuga, en revolver, en yxa och vidare kroppens läge och utrustning ett stycke framför stugubron. Berggren beskriver hur han försökt att värja sitt liv mot Erikssons farliga anfall, men hans redogördelse är inte fullt trovärdig. Resultatet blir att Berggren häktas.

Tidsbrist vid den första undersökningen föranleder en andra och mer detaljerad sådan samt nya vittnesförhör. Detta äger rum den 3 och 24 november. Konstigt nog finner man inte längre några kulhål inne i stugan. Berggrens version av det inträffade kommer i en ännu sämre dager och han förblir häktad. Eriksson däremot omvittnades ha varit en arbetsvillig och omtänksam person.

Ljustorps häradsrätt hade under hösten fyra sammanträden i berört ärende. Det sista var den 18 december 1915.

När man studerar de mångordiga och delvis svårlästa polis- och rättegångsprotokollen får man "en bestämd känsla av att Berggren i sin beskrivning av dramats förlopp på olika sätt försöker att "bädda" för en för honom gynnsam polisutredning och därmed rädda sitt eget skinn.

Det gäller då först revolverskotten inne i stugan. Berggren uppger tre skott som var ämnade för honom, men som missade och i stället for i tak och väggar. Polisen kunde inte trots noggrann undersökning finna några kulhål. Två privatpersoner, en av dem Marias bror, lyckades sent omsider hitta ett kulhål med kula uppe i taket. Hur och när detta kommit till är oklart. Vem av de två, Eriksson eller Berggren, innehade vid tillfället en revolver? Kulhålet i taket kan förresten ha gjorts dagar eller veckor efter dådet.

Så var det yxan. Berggren uppger att Eriksson hotat med en yxa, som han hållit i vänster hand. (I den högra hade han ju en revolver, säger Berggren.) Men Eriksson hade under tumultet skadat denna hand och blödde kraftigt. Yxskaftet företer doGk inga som helst blodspår. Så hopar sig frågorna. Efter slagsmålet tog sig Berggren ut och fick med sig ett hagelgevär, som var laddat - och troligtvis också yxan, som brukade förvaras i förstugan. En lång stund stod han sedan och väntade på att Eriksson skulle komma ut. Varför rymde han då inte fältet utan i stället - med kallt blod - sköt ihjäl Eriksson?

Länsman Rörström, åklagaren, torde ha förstått sammanhanget, möjligen frånsett frågan om vems revolvern var, och pläderade för en fällande dom. Domstolens ledamöter tog fasta på Erikssons tidigare uttalade dödshot mot Berggren. Det fick väga tyngre än övriga argument, och till allmän förundran frikändes Berggren och försattes på fri fot Olaus Petris domarregler att  hellre fria än fälla blev härigenom Berggren till stor och troligen oväntad glädje.

 

Efter frigivningen återvände Berggren till Glupen och Maria, och nu gällde det försörjningen. Berggren fick arbete vid sågen så länge vår - och höstflödet i bäcken varade. I övrigt fick det bli timmerhuggning. Skogsarbetet var slitsamt och Berggren tröttnade. Så beslöt de att leva på jordbruket. Men Berggren var ingen jordbrukare. De hade en eller ett par kor, några getter, får och höns. Gödselhögen växte för varje år och kom aldrig åkrarna till godo. En generös natur hjälpte dock till med försörjningen - fisk fanns i bäcken, bär i skogen. De odlade lite potatis. Maria kunde någon gång leverera ägg och smör till affärerna eller privatkunder.

Och så tyckte Berggren om jakt. I själva verket tycks han ha varit en verklig Nimrod. Besökare berättar att Berggren vid behov kunde ge sig ut i skogen och "på nolltid" återvända med ett par nyskjutna tjädrar eller orrar. Älgkött saknades sällan i deras hushåll, och bland betande djur i skogen hände en del mystiska försvinnanden - kalvar hade kommit bort.

Själwäxten gav hö fram till senhösten. När snön kommit, var det tid att ge sig iväg med en dragskrinda in till byarna i Ljustorp eller Indal. Bönderna var hyggliga och gav hötiggarna en väl packad skrinda, helst med småhö - då fick de i mer. Så tyckte de i alla fall. Det hade hunnit bli skymning eller rent av mörker, innan de startade hemfärden. Som barn såg jag dem många gånger, när de kom stretande: Berggren drog med ett rep och Maris sköt på. Det hände att de fick draghjälp med sin skrinda av snälla bypojkar, särskilt i de smått alpina backarna i Öppom och vid Burberget, gamla vägen. Vid dåligt före kom de kånkande med stora höbördor på ryggen.

Ibland styrde de kosan till Lagfors. Turerna dit genom stora skogar och på obanade vägar var inte precis någon sinekur för äldre människor. Djup snö och sträng köld var inte ovanligt. Klädseln verkade torftig. Särskilt minns jag Marias långkjol, som nästan släpade i marken.

"Höbärgningen" i Indal var enahanda, Slit och släp utan måtta. En av mina sagesman berättar om när Maria . - Berggren var då inte längre med - efter ett besök i Micksäter sent en vinterkväll med en stor höbörda på ryggen, böjd som en fällkniv, tog en genväg över skogsbackarna för att söka sig hem till Glupen.

Till livets nödtorft hör bland annat kaffe, socker, mjöl och kläder. Det sistnämnda kunde de få av givmilda människor, vilket man vet hände ibland, men varifrån kom pengar till det övriga?

Folkpension fick de vänta på i många år. Marias inkomster från ägg och smör var obetydliga. Understöd från fattigvården var det aldrig tal om - de var ju till synes fullt friska och arbetsföra. Hur lågt ligger gränsen för ens behov? Det tål att fundera på för sena tiders barn.

En höstdag i början av 30-talet stod jag inne på Sjöströms affär i Mellberg. Medan jag väntade på min tur, kom en äldre man in. Jag studerade honom litet i smyg. Han hade välpressade, ran­diga byxor, kavaj och en tröja inunder, skjorta och slips. Han bar hatt och var slätrakad. Jag minns honom mycket väl. På något sätt tyckte jag, att han verkade bekant. Men när Svea, handlarfrun, sa "Jaha, Berggren, så var det er tur," så klarnade minnet. Vad hade hänt med den ovårdade, skäggige, krumböjde slitvargen Berggren, som jag sett så ofta? (Nu tydligen uppklädd av kommunen) Förklaringen fick jag snart. Han hade tagit in på gammel-skolan, Ljustorps dåvarande fattigstuga. Var han sjuk? Jag vet inte. Kan det ha varit kärlkramp på gång?

Inte mindre förundrad blev jag ett par månader senare, när jag nere på byvägen såg det välkända paret slita och släpa med sin höskrinda som vanligt. Berggrens saknad efter Glupen och Maria hade tydligen blivit honom för svår.

Något år därefter besökte jag och en kamrat,, under en bärplockningstur, det värda paret i Glupen. De bodde i en liten bagarstuga, samma stuga, som funnits med i dramat 1915. Den rymde bara ett rum. Där fanns en järnspis, en bakugn, som de eldade upp när det var riktigt kallt ute, en säng, ett träsäte, en stol och ett bord. Miljön var minst sagt påver. Ändå undföll dem inte ett ord av missnöje eller saknad. De tycktes förnöjsamma och tillfreds med livet och med varandra. Det var det intryck vi fick.

 

EPILOG:

 

Litet senare kom en dag en skolkamrat skyndande uppför backen till vårt hus. Han såg högst allvarlig ut när han kom in och talade om, att nu hade Berggren dött.

-  Nej, vad säger du? sa min mamma. När hände det?

-1 natt. Man hittade honom i grubban nere i Skäljomsbäcken. Han hade drunknat.

-    Så hemskt! Och hur skall det bli med Maria?

-    Jo, hon lever och ligger kvar i bäcken. -??

 

Efter en kortslutning i "hjärnkontoret" tändes ett ljus, och vi hade fattat galoppen.

 

Saken var den, att det denna gång handlade om ett andpar, som höll till i bäcken och som folkhumorn hade döpt efter Glupen-borna.

De "riktiga" Berggren och Maria stretade ännu flera år med sin höskrinda tills åldern tog ut sin rätt och de fick lämna Glupen.

 

Johan Berggren (1858-1946). Dog på Timrådalens sjukhem.

 

Maria Höglin    (1874-1956). Avled på Sidsjöns sjukhus efter en vistelse på Strandbo i Söråker.

 

Jomis Olsson-Sundberg även kallad Eriksson (1847-1915). Kem från RödeLAlnö^öcken. Dräpt i Glupen 1915.

 

Glupen                 Ordet är gammalt och tillhör runsvenskan, alltså från vikingatiden.

Det betyder gap, svalg, hål, vattensamling, djup bergsklyfta.

 

Karl Anton Öberg