Jakob Strandman - kyrkoherde i Ljustorp 1670-1684.
Av Gunnar Berglund,
20130626
I Hammarbergs bok 'Ljustorps Pastorats Kyrkliga Historia' är beskrivningen
av Strandman kortfattad. Strandman tjänade i flera år på
1660-talet som adjunkt till Kyrkoherden Nils Stigzelius i Ljustorp. Han
var även gift med hans dotter Margareta Stigzelius.
Trots att Hammarberg anger hans tillträdesår som 1670 kan det
vara så att han i praktiken tillträder sitt ämbete som
kyrkoherde redan år 1668 eftersom han då omnämns i Ljustorps
häradsrätts dombok som kyrkoherde i Ljustorp (1668 HT sid 136a).
Det finns åtskilliga referenser till Jakob Strandman i häradsrättens
dombok.
Jakob Strandman som moralens väktare.
På hösttinget år 1668 (sid 136a) anklagar kyrkoherden
4 syskon , Tohl Olsson, Sven Olsson, Sara Olsdotter och Karin Olsdotter,
för slagsmål och okristligt leverne. Strandman får medhåll
av 'gode män' i rätten för sina påståenden.
De anklagade syskonen blir dömda att sitta i sockenfängelset
på bröd och vatten eftersom de saknar pengar att betala böter
med. De två systrarna blir dessutom dömda att skiljas från
sina bröder och gå i tjänst.
Sexuellt umgänge mellan ogifta personer kallades 'lönskaläger'
och var ett brott på kyrkoherden Strandmans tid. Kyrkoherden blev
då inkallad för att hålla förhör med de inblandade
parterna, möjligen för att lättare få parterna att
berätta vad som hänt än vid ett offentligt förhör
i rättssalen. Vid vårtinget år 1669 (sid 159b) framgår
att kyrkoherden Strandman förhört ogifta målaren Lars
Eriksson ifrån Laxsjön som anklagas för att ha gjort ogifta
Karin Eriksdotter i Mellberg med barn. Lars Eriksson som tidigare (hösttinget
1668 sid 136b) erkänt sig vara far till barnet nekar senare men döms
nu skyldig, möjligen för att han inte infunnit sig till rättegången.
Vid ett extra ordinarie ting år 1691 behandlas ett erkännande
på dödsbädden av gifta mannen Isak Larsson ifrån
Ava. Han har erkänt att han i Härnösand för 15 år
sedan haft sexuellt umgänge med Jon Sakrissons hustru Anna Olofsdotter
ifrån Holmö. Sexuellt umgänge mellan två gifta personer
kallas 'dubbelt hor' och är under denna tid belagt med dödsstraff
och det är därför som detta mål kommer upp i ett
extra ordinarie ting. Kyrkoherden Strandman är, som oftast då
det gäller sexuella brott, inblandad vid erkännandet. Jon Sakrissons
hustru Anna Olofsdotter nekar till anklagelserna och, som vanligt vid
sexuella rättsfall, så är vittnesläget svagt. Därför
friar rätten, trots den döende mannens erkännande. Ärendet
remitteras dock, som vanligt vid grova brott, till hovrätten för
slutligt avgörande.
Möjligen är detta rättsfall det något makabra slutet
på någon slags personlig vendetta emellan den döende
Isak Larsson och Jon Sakrisson vars hustru också är anklagad.
Det visar sig i rättsprotokollen från Ljustorps häradsrätt
att år 1687 så vittnar Jon Sakrisson i ett rättsfall
om äganderätten till en sjöbod i Tynderösundet som
Isak Larsson förlorar. År 1689 vid hösttinget så
hänvisar man till Isak Larssons utsaga om värdet av ett förkläde
emot vilket Jon Sakrisson uppger ett sju gånger högre värde.
Jakob Strandman som bankir.
Innan brukspatronerna i slutet av 1600-talet etablerade sig som 'lokala
bankirer' så tjänade kyrkan, tillsammans med de mest besuttna
bönderna, som de mest anlitade långivarna.
Vid hösttinget år 1673 är kyrkoherden Strandman på
Ljustorps kyrkas vägnar en av flera fordringsägare på
Olof Staffanssons hemman i Risgränden som ska säljas till sjökaptenen
Johan Karlsson. Köparen döms att lösa ut alla fordringsägare
inklusive kyrkoherden Strandman.
På 1675 års höstting (sid 312a) ansöker och beviljas
Kyrkoherden Strandman utmätning av alla de fordringar han har på
sina innevånare i pastoratet. Det gäller såväl pantsatta
fordringar 'av åtskilliga sorter' samt de fordringar som inte är
pantsatta. Om skulderna inte är betalda före Tomasdags (21 december)
så ska indrivningen ske. Tyvärr framgår inte skuldernas
belopp eller vilka som är skyldiga.
På 1675 års höstting (sid 312a) framkommer också
att kyrkoherden Strandman har en fordran på 22 daler kopparmynt
på det hemman i Fuske som Erik Andersson säljer till sin svåger
Lars Andersson i Edsta. Lars Andersson döms att betala skulden till
kyrkoherden.
Fordringsägarna på boet efter avlidne Erik Ingemarsson i Berge
på Tynderö är många och skulderna är större
än tillgångarna. Kyrkoherden Jacob Strandman är en av
fordringsägarna för en skuld på 14 daler kopparmynt som
beroende på de begränsade tillgångarna i dödsboet
endast ger honom 7 daler 24 öre tillbaka. Detta avhandlas vid vårtinget
år 1683 (sid 78a).
I samma anda som ekonom agerar pastor Strandman 'mäklare' vid en
försäljning av 10½ mål jord i Frötuna (hösttinget
år 1673 (sid 192)).
Jakob Strandman som tiondets väktare.
Tiondet var en uråldrig skatt som gav kyrkan rätt till 1/10
av all produktion i socknarna. I och med Gustav Wasas reformation på
1500 talet så tvingades kyrkan att lämna 2/3 av sitt tionde
vidare till staten och därmed minskades underlaget för kyrkans
makt väsentligt till förmån för statsmakten. Kyrkoherden
i varje pastorat var ansvarig för insamlingen av tiondet och betalning
och redovisning av de 2/3 som skulle gå vidare till staten.
Per Jonsson boende i Fröland i Timrå socken i Sköns pastorat
äger och brukar 4 mål jord i Söråker och tar sin
skörd därifrån till sitt hemman i Fröland. Detta
upprör kyrkoherden Strandman som då inte får något
tionde från denna skörd och dessutom är skyldig att betala
tiondeskatt till kronan. Per Jonsson döms att sälja jorden till
det hemman i Söråker som tidigare innehaft jorden så
att kyrkoherden kan få sitt tionde. Detta avhandlas på hösttinget
år 1673 (sid 191).
Vid vårtinget år 1682 (sid 283b) fordrar pastor Strandman
20 daler kopparmynt av hemman i Berge i Tynderö för restskatt
av tionden.
Vid vårtinget år 1684 (sid 95b-96a) anklagar pastor Strandman
en lång rad av sina 'åhörare' i Ljustorp såväl
som Hässjö och Tynderö socknar för att undanhålla
tionde. Det gäller framför allt fångst och jakt av räv,
varg, älg, utter, orre, tjäder och järpe. De personer som
anklagas är namngivna och de villebråd de antas ha undanhållit
är i vissa fall angivna till både mängd och art. En del
av de anklagade erkänner och betalar medan andra nekar. Pastor Strandman
kräver att de som nekar måste gå ed på sitt nekande,
vilket rätten inte kan godta då det inte är angivet i
vilken mängd och vad de har undanhållit.
I samma rättsfall tvistar pastor Strandman med sockenskrivaren Anders
Larsson i Fuske som stödjer sig på det nya uppbördsplacatet
för prästerna som säger att tionde för fåglar
inte behöver ges. Strandman anklagar då Anders Larsson för
att 'vara en uppstudsare för hela landet', något som Anders
Larsson begär till protokollet och enligt honom inte går att
bevisa. Stämningen emellan sockenskrivaren och hans kyrkoherde är
minst sagt spänd.
Jakob Strandman som fiskare.
Vid 1668 års höstting (sid 137b) klagar kyrkoherden Strandman
över att hans laxfiske inte får komma igång förrän
vid midsommartiden. Hans hemman som ligger i Slätt innebär att
han troligen fiskar med Stavre laxfiskelag som är det första
av 5 lag i Ljustorpsån som vart femte år turas om att betala
Ljustorpsåns laxfiskeskatt på 5 lispund lax (ca 42 kg) till
staten. Exakt hur regelverket för laxfisket i Ljustorpsån ser
ut vid den här tiden är oklart, men rättens dom blir att
det femte året ska Stavre få fiska medan ån i övrigt
ska vara fri från laxfiske upp till Lagfors där det sista laxfiskelaget
har sitt fiske.
Vid 1686 års vårting (sid 109b) anklagas den då sedan
2 år tillbaka avlidne pastorn Jacob Strandman för olaga ålfiske
på det ålfiske i Storroten och Helgumsån som arrenderas
av lantmätaren Kristoffer Stenklyft. Pastor Strandmans son Nils Strandman
försvarar sin far med att påstå att det endast förekommit
ett enda år och då i syfte att erhålla tiondeskatten.
Rätten låter saken bero för Strandmans del, men låter
lagsöka de män från Stigsjö socken som byggt ålfällan.
Jakob Strandman inblandad i utredning av trolldom.
Trolldom och häxprocesser har ingående behandlats i historikern
Alf Åbergs bok "Häxor" vilken rekommenderas för
en mer utförlig bakgrundsinformation till Tingslagets trolldomsprocesser.
Några inledande citat från boken:
"De stora häxprocesserna började på 1400-talet i
renässansens Italien och pågick sedan under reformationens
och den naturvetenskapliga revolutionens tidevarv....
Moderna forskare gör gällande att vad som verkligen hände
var en konfrontation mellan lärda och folkliga föreställningar.
Under medeltiden fanns det en folklig tro på övernaturliga
krafter kombinerad med en fruktan för en skadegörelse av magisk
kraft, som utövades av häxorna.
Staten kunde inte längre tolerera de privata och mänskliga aktiviteterna
hos dessa flygande häxor eller trollkonor med sällsamma krafter
som framstod som ett hot mot det patriarkala samhället.
År 1608 bestämde Karl IX att man skulle följa bibeln vid
sidan av Sveriges landslag för en del svårare brott av sedlig
-religiös natur. Till dem hörde trolldom. I fortsättningen
avkunnades dödsdomar för sådana brott nästan regelbundet
efter Mose lag, där det i Andra Mosebokse 22 kapitlet heter: "En
trollkona skall du icke låta leva"." (Slut citat från
Åbergs bok).
Ytterligare en pådrivande faktor för trolldomsprocesserna som
tas upp i Åbergs bok är att det är fastlagt att under
de värsta åren av trolldomsprocesser i Västernorrland,
d.v.s. 1673-1675, så rådde även stor missväxt och
hungersnöd. Det är känt, även från vår
egen tid, att i tider av ekonomisk misär så frodas extrema
åsikter och intolerans.
Dödsdomar skulle godkännas av Svea hovrätt men arbetsbelastningen
blev på 1670-talet så stor så att en trolldomskommission
tillsattes som fick resa runt och döma i trolldomsärenden. Man
började i Bohuslän och fortsatte i angränsande landskap
med mängder av verkställda dödsdomar och hårda kroppsstraff.
Kommissionens nitiska arbete drev på en mass-suggesion. Kommissionen
fick förnyas och fler kommissioner arbetade parallellt tidvis. I
Hälsingland ingick också häradshövdingen Erik Theet
( se not 1) från Medelpad. Juristerna i den kommissionen talade
för att gå varsamt fram men prästerna drev på för
hårdare straff. I Ångermanland kom kommissionen så nära
Ljustorps tingslag som Härnösand och där dömdes 40
personer till döden. Ännu värre beställt var det i
Torsåker i Ångermanland där inte mindre än 71 personer
dömdes till döden av häradsrätten och avrättades
år 1675.
Not 1. Erik Theet bodde på Orsilgården i Timrådalen
och var en av grundarna till Lögdö bruk.
Trolldom var alltså ett allvarligt brott i samma division som mord,
högförräderi, hor och tidelag, d.v.s. i värsta fall
belagt med dödsstraff.
Det finns 2 rättsfall i Ljustorps Häradsrätts dombok som
handlar om trolldom där kyrkoherden i Ljustorp, Jacob Strandman är
inblandad.
Det första påbörjas vid hösttinget år 1673
(sid 185-190) och fortsätter vid vårtinget år 1674 (sid
239a-239b) och avslutas först på vårtinget år 1675
(sid 265a).
Det andra rättsfallet avhandlas på vårtinget år
1775 (sid 265a-265b).
1. Sjukdomsframkallande trolldom i Krånge.
Vid hösttinget år 1673 anklagar pastor Jacob Strandman Jon
Jonssons hustru (Abluna) och dottern Kerstin Jonsdotter för att ha
'förgjort' en dräng som heter Mickel Johansson som kommer från
Bye.
Att ha 'förgjort' någon betyder i detta sammanhang att ha utövat
någon form av trolldom för att framkalla sjukdom.
Mickel Johansson, som är offret för trolldomen, säger sig
ha fått både svår sjukdom och ett liderligt begär
efter Jon och Ablunas dotter Kerstin Jonsdotter efter det att han fått
en dryck av Sara Jonsdotter ifrån Öje. Sara är alltså
ett viktigt vittne i målet, men hon är inte närvarande
vid tinget och vittnen påstår att Sara sagt att Abluna uppmanat
henne att be Caplanen Unonius i Stigsjö skriva en attest att hon
(Sara) skulle vara tokig.
Ett annat vittne, hustru Anna i Torsboda som också pratat med Sara,
berättar hur förtvivlad Sara var för det rykte hon fått
att ha gjort Mickel Johansson sjuk med sin dryck.
Ytterligare ett vittne, pigan Kerstin Andersdotter ifrån Hässjö
som umgåtts med Kerstin Andersdotter, säger att Kerstin beklagat
sig över att ha gjort Mickel sjuk med sina drycker men att det kanske
var någon i hennes föräldrars hus som var ansvarig. Kerstins
far, Jon Jonsson, tycks inte gilla Kerstin Andersdotters vittnesmål
och kallar henne i rättssalen för en mörderska, vilket
pastor Strandman genast korrigerar till att hon endast har avtjänat
straff för lägersmål i Ångermanland. Jon Jonsson
tilldelas omgående ett bötesstraff för sitt ogrundade
tillmäle i rätten.
Kerstin Jonsdotters mor Abluna tillfrågas vad hon tycker om att
hennes dotter ser henne som ansvarig för att detta? Abluna svarar
att hon bara gick efter Sara på Mickel Johanssons begäran,
men Mickel protesterar och hävdar att han inte begärt detta
utan att det skett på Ablunas eget initiativ.
Rättens utslag i målet blir att modern Abluna har graverande
indicier emot sig och uppmanas att vid nästa ting enligt högmålsbalken
befria sig från misstankarna med tolvmannaed, vilket innebär
att hon måste samla 12 oberoende bönder till tinget som alla
går i god för att hon är oskyldig. Behandlingen av dottern
Kerstin och maken Jon uppskjuts till nästa ting (vårtinget
påföljande år) då vittnet Sara ska avge sitt vittnesmål.
Man kan tycka att det finns en del märkliga omständigheter i
detta rättsfall: Varför döms Abluna innan vittnet Sara
har hörts? Varför förhörs inte Abluna mer än
vad som är fallet, trots att hon enligt rättens utslag tycks
vara huvudanklagad? Är inte omständigheterna emot dottern Kerstin
mer graverande? Vad är fadern Jon Jonsson anklagad för? Varför
är inte Sara anklagad trots att hon givit Mickel den dryck som förmodas
ha framkallat sjukdom och kärlekskrankhet hos honom?
Vid vårttinget år 1674 infinner sig Sara Jonsdotter . Hon
vittnar att Abluna ville se det krus som Sara skulle gå till Mickel
med dryck i. Abluna misstänks därför att ha tillsatt något
i kruset som gjort Mickel sjuk.
Förutom Sara så vittnar flera personer att då de kommit
i tvist med personer ur Jon Jonssons hus så har de blivit sjuka.
Häradsrättens utslag blir att de anklagade 'påläggas
att sig lagligen purgera och befrya', vilket förmodligen betyder
att de alla, som vid föregående ting avkrävs tolvmannaed.
Vid vårtinget 1675 avslutas behandlingen av fallet av Carl Bidenius
som är kaplan i Tynderö socken.
Han vittnar att Ablunas dotter Kerstin har erkänt för honom
att Abluna ' hafwer mädh 3 hår af Satan tagne förgiort
Mickel Johansson i Byie' och att hon dessutom behandlat hans broder Nils
och hans barn på liknande sätt samt att en hel hop barn i socknen
också anklagar henne. Kerstin tar emellertid nu i rätten tillbaka
sina anklagelser emot sin mor.
Rättens utslag i målet blir att remittera det till kungliga
kommissionen, vilket torde vara den trolldomskommission som skapades på
1670-talet för att avlasta Svea hovrätt den stora mängd
trolldomsdomar och anklagelser som då strömmade in.
2. Gästgivaren i Fjäl med sitt hus på besök i
Blåkulla.
Vid vårtinget år 1675 (sid 265a-265b) tas följande anklagelse
upp:
' Gästgifwaren Augustin Isaksson i Fiähl klagar sigs efter
Erich Ingemarssons i Jällwyk berättelse för kyrkioherden
Hlr
Jakop Strandman wara angifwen at han war Kong i blåkulla
och hela hans huus wore dhär, hwar af han är stängd ifrån
Herrans högwördiga nattward, begärandes Erich Ingemarsson
sådant
måtte bewysa. '
Erik Ingemarssons 'bevis' baseras på utsagor från andra personer
i flera led.
Per Olofssons hustru i Torsboda är den första sagespersonen
i ledet som först nekar att ha påstått något, men
efter uppmaning från rätten berättar att hon hört
Märit i Krånge (som tydligen inte är närvarande)
säga att Augustin är kung i helvetet.
Eftersom pastor Strandman är borta så uppskjuts ärendet
till ett senare ting då han ska vara närvarande.
Ärtendet tycks dock inte komma upp vid något senare ting.
3. Sammanfattning av trolldom i Ljustorp.
Förmodligen var folk i alla socknar påverkade av den farsot
av trollerihysteri som infekterade Sverige under 1670-talet. Så
också, som vi har sett, i Ljustorps socken även om man här,
kyrkoherden Strandman till trots och kanske tack vare häradshövdingen
Erik Theet, hade en mer 'modern' inställning till bevisföring
i tinget än i en del andra socknar där dödsstraff utdelades
på löpande band.
Vid tinget den 6 Maj 1675 var, som vi såg, prosten Strandman inte
närvarande. Var han kanske på väg till Torsåker
i Ångermanland för ett studiebesök? Där avrättades
den 1 juni samma år 71 personer dömda bl.a. för samröre
med djävulen i Blåkulla.
Vi kan också notera att det förekommit en hel del skrönor
i Ljustorp på senare tid om Bredsjöfinnarnas kunskaper i trolldom.
Den främste av dem, Bredsjö-Ante eller Anders Danielsson som
han hette, förekommer vid 3 tillfällen i Ljustorps Häradsrätts
protokoll. En gång i livet (1663) då han uteblivit vid upprop
i Tinget och 2 gånger efter sin död (1702 och 1720). Inget
av dessa 3 rättsfall handlar om trolldom. Inte heller vid något
annat tillfälle i domboken är någon innevånare i
Ljustorps socken anklagad för någon form av trolldom. Förutom
prosten Strandman är dock vid ett tillfälle Erik Ingemarsson
i Jällvik anklagande part i ett trolldomsmål, vilket kan tyckas
vara nog så graverande.
Jakob Strandman försvarar sin dotters heder.
På vårtinget 1678 (sid 674b-675b) anklagar kyrkoherden Strandman
'en god del av sina åhörare' för att sprida illvilliga
rykten om att hans dotter, jungfru Karin Strandman 22 år gammal,
ska ha varit havande och dessutom aborterat fostret med hjälp av
kvicksilver. I synnerhet anklagar han Kristian Olofssons hustru Karin
Eriksdotter i Edsåker för att vara roten till ryktesspridningen.
Hon anklagas för att ha försökt få information om
Karin Strandmans tillstånd ifrån de pigor som arbetade på
prästgården och sedan gjort antydningar att hon skulle vara
havande. Hon anklagar nu i sin tur en av prästgårdspigorna,
Karin i Öppom, eftersom hon inte ville dementera ryktet att kyrkoherdens
dotter hade legat i säng med prästens dräng Jonas Persson.
Det påstådda 'sängelaget' utreds vidare genom att drängen
Nils Mickelsson vittnar att han sett kyrkoherdens dotter och drängen
Jonas ligga i samma säng några gånger, 'men aldrig märkt
dem någon gärning haft mädh hwar andra, ey heller at dhe
ensamma legat i något sängs tillhopa'.
Ytterligare ett vittne, Såller Anna i Jällvik, förhörs
misstänkt för att ha spridit ryktet om att kyrkoherdens dotter
har letat efter kvicksilvrer som ska ha använts vid fosterfördrivningen.
Hon nekar och pekar ut Erik Ingemarssons dotter Kerstin Eriksdotter i
Jällvik för att ha sagt att ' kyrkioherdens dotter gifwit henne
lusta oppå sin fadherss Balsambössa'.
Rättens utslag blir att hustru Karin Eriksdotter i Edsåker
döms till böter 40 silvermynt för skvaller medan Karin
i Öppom, Såller-Anna , Nils Mickelsson samt Kerstin Eriksdotter
för sitt obetänkta skvaller kommer undan med några timmars
sittande i stocken (Stockstraff var en slags 'skamvrå' bestående
av en anordning, stocken, i vilken den dömde sattes fast och där
fick utså allmänhetens spott och spe. Stockstraffet avskaffades
i Sverige 1864).
Jakob Strandman som hemmansägare.
På vårtinget år 1671 (sid 349b) begär kyrkoherde
Strandman 6- eller 12-mannasyn emot Björkom. Det innebär att
det är gränsen mellan prästbordet (Rogsta) och Björkoms
by ska fastställas av en grupp bestående av 6 betrodda män
i socknen eller en mer opartisk syn bestående av 12 betrodda män
från några olika socknar.
Han begär även en 6-mannasyn mellan Slätt, Stavre och Åsäng
eftersom han har ett hemman i Slätt.
Utfallet av dessa gränsbesiktningar framgår inte av några
protokoll i Häradsrätten.
På vårtinget 1673 (sid 1x) begär pastor Jacob tredje
uppbud på ett kvarnställe i Skäljomsån som han köpt
av Erik Olofsson i Öppom och Olof Olofsson i Frötuna.
På hösttinget år 1675 (sid 316a) meddelas kyrkoherden
Strandman tingsbevis på flera års missväxt på hemmanet
i Slätt. Förmodligen går ett sådant bevis att använda
för att lindra fogdens skattekrav på hemmanet.
På hösttinget år 1676 (sid 510b) görs en förlikning
mellan pastor Strandman och Olof Persson i Stigsjö socken att Stigsjöborna
inte ska köpa eller hugga skog på Ljustorps marker.
På hösttinget år 1677 (sid 391a) lyckas Strandman få
'Höglandsman' (=Höglands by) fälld till böter och
skadestånd för åverkan på hans skog.
På hösttinget år 1678 (sid 738b) lyckas Strandman få
tingsrätten att enligt lag ålägga Höglands by att
sätta upp hagar emot hans ägor.
På hösttinget år 1678 (sid 738b-739a) är Strandman
inblandad i en tvist angående en pantsatt kofinka som han blir dömd
att betala skadestånd för att ha kört sönder.
På vårtinget år 1679 (sid 28a) meddelas beslut av häradsrätten
att hägn mellan Holmö by och prästbordets ägor i Tynderö
ska hållas efter skatten. Eftersom Holmö by tillsammans skattar
för 32 mål medan Prästbordet endast skattar för 8
mål så ska Holmö stå för 4 delar och Prästbordet
endast för 1 del av hägnen. Jakob Strandman är som pastoratets
ledare part i målet.
På vårtinget år 1682 (sid 283b) köper Strandman
en sjöbod av Jon Sakrisson i Holmö för 28 daler kopparmynt.
På vårtinget år 1682 (sid 284a) beklagar sig pastor
Strandman över att han är ensam i socknen att ha en stohäst
och att den blir orolig av böndernas hästar och kräver
därför att de också ska ha stohästar. Men bönderna
vill inte ha stohästar eftersom de inte är fullt arbetsföra
under dräktigheten. Rättens beslut blir att pastorn får
'gilla läget' eller själv skaffa sig en häst av annat kön.
Jakob Strandmans änka.
Efter pastor Strandmans frånfälle år 1684 förekommer
hans änka, Catharina Stigzelius, i ett antal rättsfall.
På vårtinget 1686 (sid 111a) begär änkan efter pastor
Strandman hjälp och understöd för båtsmansskatten
för sitt hemman i Slätt. Allmogens representanter i rätten
menar att det skulle innebära orättvisor i socknen eftersom
även de med mindre hemman än pastorskan måste betala båtmansskatten.
Tingsrätten beviljar därför inte någon hjälp
till pastorskan.
På hösttinget 1686 (sid 227b) beklagar sig Olof Nilsson i Högland
över att Olof Olofsson i Frötuna och Olof Eriksson i Öppom
har sålt hans kvarnfall till pastor Strandman som även fått
lagfart på köpet. Eftersom Olof Nilsson inte har klandrat köpet
i laga tid (d.v.s. i och med det tredje uppbudet 1673) så dömer
häradsrätten att han inte har någon rätt till kvarnfallet
i fråga. De rekommenderar honom att söka sig ett annat kvarnfall
i ån eller komma överens med änkan efter pastor Strandman
om nyttjande av hennes kvarnfall.
På hösttinget 1687 (sid 713b) framkommer att pastor Strandmans
änka ansökt hos Kungl. Majt. om skattefrihet för sitt hemman
i Slätt eftersom husen är så förfallna att hon tvingats
bygga nya hus och att ängarna är övervuxna av skog och
åkern vanbrukad. Vid nästa ting avhandlas utförligt på
5 sidor i domboken hur hemmanet i Slätt utvecklats från 1590
och framåt. Här framkommer bl.a. att Jacob Strandman svärfar
prosten Nils Stigzelius år 1654 bytt till sig 14½ mål
av Slätt hemmanet emot 13½ mål jord i Lövberg och
sedan år 1657 köpt ytterligare 2½ mål jord och
hus och då också fått lagfart på hela Slätt
hemmanet. År 1673 får mågen och efterträdaren som
kyrkoherde i Ljustorp, Jacob Strandman, lagfart på hemmanet. Här
framkommer även att orsaken till Slätt hemmanets förfall
är att prosten Strandman har varit sjuklig och blind och tvingats
lägga all sin kraft på att hålla Prästbordets ägor
omkring Ljustorps kyrka i skick eftersom hans svärfar låtit
det förfalla. Ärendet remitteras av häradsrätten att
'Högwälborne Hr Gouverneurens Nådgunstige omdöme
Underkastas'. Vid nästa ting (hösttinget 1688 sid 1168a-1168b)
uttalar sig häradsrätten att Slätt hemmanet kan behöva
12-15 års skattefrihet för att återigen komma i skattbart
skick.
Jakob Strandman den yngre.
Efter pastor Jakob Strandmans död förekommer även en Jakob
Strandman levande i Ljustorps Häradsrätt under första delen
av 1700-talet. Det är hans sonson, född 1694 av föräldrar
Margareta Hellberg och Jakob Strandmans son Nils Strandman. De rättsfall
Jakob Strandman d.y. är inblandad i gäller hemmanet i Slätt.
På vårtinget 1732 (sid 249b) avhandlas en försäljning
av Slätt hemmanet till bruksbokhållaren Erik Löfling där
Jakob Strandman d.y. är en av säljarna i egenskap av arvtagare
till hemmanet.
På hösttinget 1735 (sid 175b) avhandlas skogsskillnad mellan
Slätt och Stavre. Bokhållaren Löfling står här
som ägare av Slätt hemmanet men Jakob Strandman d.y. deltar
med sin underskrift av avhandlingen.
På hösttinget 1738 (sid 69b-70a) begär bruksbokhållaren
Erik Löfling första uppbud på hemmanet i Slätt. Affären
är komplicerad eftersom det finns många arvtagare till hemmanet
och Jakob Strandman d.y. är en av dem.
På vårtinget 1740 (sid 2a) görs ytterligare en överenskommelse
mellan bruksbokhållaren Erik Löfling och Jakob Strandman d.y.
om Slätt hemmanet.
På hösttinget 1749 (sid 119b) är Jakob Strandman d.y.
tillsammans med sin svåger bruksbokhållaren Erik Löfling
som företrädare för Slätt inblandad i en rågångstvist
emot Stavre by.
Läs fler utvalda rättsfall.
|